”Du är inte som en bästa vän – du är som en ängel”

Ann Charlotte Björklund (min mamma) jobbar som boendestöd i stadsdelen Fosie i Malmö. Detta innebär att hon besöker psykiskt sjuka människor i deras hem.
Förutom sitt arbete engagerar hon sig i en del andra projekt. RSMH (Riksförbundet för social
och mental hälsa). De har en lokal i Malmö dit min mamma sökte sig när hon fick höra om
organisationen.

Hit kommer folk med psykisk ohälsa. De umgås, och känner att även de får lov att ta en plats i samhället. Hon har nu tagit på sig ansvaret som kassör i organisationen. Och sedan hon började ta tag i det, har organisationen kommit på fötter igen efter en lång tid. Varje onsdag kväll befinner hon sig i deras lokal i centrala Malmö för att stötta och finnas där (utan lön). Men det är ej pengarna
som har störst betydelse för mamma. Det är att hon känner att hon kan påverka och att hennes arbete kan betyda mycket inte bara för henne själv, utan också för många andra.
 

För ca 10–12 år sedan gick min mamma själv in i en djup depression där hon valde att svälta sig själv, och säga upp sig från jobb.
Med jämna mellanrum åker Ann-Charlotte ut till olika ställen och berättar, i egenskap av attitydambassadör, om sin upplevelse och sin väg tillbaka. Detta för att visa att det kan ske alla. Vem som helst kan bli drabbad. Och du är fortfarande viktig, och fortfarande en i samhället som ska få vara med och visa att du finns och får påverka.

Attitydambasadöruppdragen handlar om att förändra folks upppfattning om psykisk ohälsa.

Hon har dessutom ett samarbete med Stadshuset i Malmö, där hon får vara med och påverka det som rör sig kring psykisk och social ohälsa.

För snart två månader sedan gick min pappa bort. Trots allt som mamma haft runt om sig, fanns hon där. Hon stöttade oss igenom den tunga sorgen vi bar. Hon hjälpte oss att ta hand om allt det praktiska, samtidigt som hon själv bar sorg. Så fanns hon där, för sina barn. Det finns tillfällen då vi försöker få mamma att koppla av, och tänka på sig själv någon gång. Men det är sällan hon gör det. För vem ska då tänka på alla andra, om inte hon?

Det finns stunder då jag blir ledsen, sur, arg och irriterad över att hon brinner så för det hon gör, att hon ofta glömmer bort sig själv.

Därför vill jag genom att nominera henne till en Svensk Hjälte visa min tacksamhet och stolthet över henne. Att det hon gör, det finns det inte många andra som gör.
Det var en av brukarna hon besöker i sitt arbete som sa så här till henne: ”Du är inte som en bästa vän, Ann-Charlotte, du är en ängel.”

Och det är hon, min mamma, hon är en ängel, skickad från himlen. Förutom allt hon har att stå i, så har hon oss, sina tre barn.
Och vi vill att hon ska veta, att vi är stolta över henne. Hjälp mig att få min mamma att inse, att hon gör skillnad.

Tack!

Katja Ekberg,

Malmö