Gustav, 28, räddade sin morfar ur iskalla havet

”Hela kroppen var avdomnad”

Publicerad 2024-02-17

BJÄRRED. Bo Larsson, 87, halkade från den höga bryggan, ner i vågorna – och fördes ut till havs, med förskräcklig fart.

Men i nödläget fanns barnbarnet Gustav Sjögren, 28, där.

– Jag såg ingenting. Men så hörde jag Gustavs röst, säger Bo.

Kvällen den 6 februari började med ett mysigt födelsedagsfirande för Gustav Sjögren, som fyllde 28 år. Familjen samlades runt middagsbordet på Bjerreds saltsjöbad, belägen längst ut på Långa bryggan, som sträcker sig 500 meter ut från land.

Vid 20.30-tiden började de gå tillbaka. Det var beckmörkt och blåste hårt. Och då övergick glädjen i ren skräck, på bara några sekunder.

– Vi gick på bryggan och morfar var långt bakom oss, säger Gustav Sjögren, som tidigare berättat om händelsen för Sydsvenskan.

– Plötsligt hörde vi någon skrika. Jag trodde först att det var ungdomar som förde liv. Jag ringde pappa, men fick inget svar. Och när jag stod där med mobilen såg jag att de slängde i livbojar. Så jag sprang tillbaka.

Gustavs morfar Bo Larsson, 87, hade haft maximal otur.

– Starten på olyckan var att jag halkade och gled ner under den nedersta ribban av räcket på bryggan och ner i vattnet, säger han.

Bo Larsson, 87, och hans barnbarn Gustav Sjögren, 28.

”Gick väldigt snabbt”

Vågorna gick höga.

– Jag kom upp över vattenytan och fick en rejäl kallsup, jag har aldrig fått så mycket vatten i lungorna.

Han berättar att han fick kämpa för att få luft.

– Jag såg ingenting. Men så hörde jag Gustavs röst, och då förstod jag att något var på gång.

Morfar Bo fördes med fruktansvärd hastighet ut till havs, berättar Gustav Sjögren, på platsen där det hände. Han tittar ut över vattnet och pekar.

– Det gick väldigt snabbt. När jag var framme vid platsen där han föll i så var han nästan 100 meter bort från bryggan, på bara någon minut.

Gustav tvekade inte, berättar han.

– Jag sprang fram till trappan, slängde av mig alla kläder utom strumporna och kalsongerna och hoppade i, säger han och fortsätter:

– Det var bara ett mörkt hav, vågorna var uppåt en meter höga, det blåste och regnade, piskade verkligen ner. Det var bara kaos de första sekunderna, men så hörde jag morfar ropa på hjälp så jag satte fart och simmade rätt ut.

Gustav Sjögren, 28, tvekade inte att kasta sig i havet för att rädda sin morfar.

Kylan var förlamande, berättar Gustav.

– Jag såg inte morfar alls. Jag skrek åt honom ”Fortsätt ropa, försök ta dig mot mig!”. Det dröjde inte länge innan jag förlorade känseln, efter max tio minuter var hela kroppen avdomnad.

På vägen mot morfar Bo fick Gustav tag i en livboj.

– Mina fingrar var helt stelfrusna. Jag fick använda armvecket för att hålla i livbojen, säger Gustav.

Spanade efter räddningstjänsten

Han skymtade något bland vågorna som han trodde kunde vara Bo och det visade sig stämma.

– Jag nådde fram, och först hade vi livbojen emellan oss, men han fick kallsupar hela tiden. Vi hjälptes åt att placera livbojen runt honom, han dök ner lite.

Gustav visste var det finns en upphöjd sandbank där de kunde stå, så han bogserade sin morfar dit, med snöret från livbojen fäst runt kroppen.

– Jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle kunna ta morfar hela vägen till bryggan, om ens mig själv, det hade jag inte krafter till. Så vi ställde oss på sandbanken och försökte hålla balansen, säger Gustav och minns hur de spanade mot bryggan efter tecken på att räddningstjänsten anlänt.

”När jag var framme vid platsen där han föll i så var han nästan 100 meter bort från bryggan, på bara någon minut”, berättar Gustav om olyckan när hans morfar Bo hamnade i vattnet.

– Det kändes som att vi stod där i en evighet, men jag hade sett blåljusen från land, så jag fattade ju att hjälp måste vara på väg. Jag försökte bara bita ihop. Vattnet nådde över axlarna, ofta över huvudet. Det var stunder när det svartnade för ögonen, säger Gustav och fortsätter:

– Till slut kastades det ut en livboj med ett rep till oss. Jag fick tag i den och skrek allt vad jag orkade: ”Dra in oss!”.

På plats i morfar Bo Larssons ombonade villa, som han delar med frun Christina, 80, minns Gustav minuterna när de kom upp. Bo fördes till ambulansen, själv störtade han in i kallbadhusets bastu och dusch.

Kroppen fortfarande öm

– Någon sa att jag inte skulle värma upp kroppen för snabbt, säger Gustav och tillägger med ett skratt:

– Jag svarade att ”Det kan du ta och skita i”. Min känsla var ”Jag lämnar inte duschen!”.

När Gustav väl kom till ambulansen hade han en kroppstemperatur på 35,4 grader. Räddningsinsatsen känns ännu i kroppen, berättar han.

– Mina fingertoppar känns fortfarande avdomnade.

Morfar Bo har plåster i ansiktet när Aftonbladet träffar honom. Han berättar att han fick flera hårda törnar av livbojen i vattnet, och kroppen är fortfarande öm här och där. Men 87-åringen mår bra, och betonar hur tacksam han är.

Bo Larsson ler, där han sitter intill sitt barnbarn.

– Det är så fantastiskt att Gustav hoppade i, att han slängde sig ut i tregradigt vatten, ut bland vågorna, bara för mig. Han är en hjälte.

”Det var stunder när det svartnade för ögonen” säger Gustav om kampen i det kalla vattnet.