”Jag skriker: ’Mamma, du får inte dö’”
Maria, 48, får krampanfall i bilen – då hänger allt på Ida, 16
Publicerad 2023-10-07
SJÖBO. Plötsligt börjar Maria Rydberg, 48, skaka okontrollerat i förarsätet.
– Det sista jag minns är att jag börjar försvinna, säger hon.
16-åriga dottern Ida Rydberg blir skräckslagen – men tvekar inte, utan agerar direkt.
De sitter i bilen på väg mot Skurup. Först tror Ida Rydberg, 16, att hennes mamma Maria har blivit åksjuk. Det händer emellanåt. Maria stannar bilen, går ut och tar lite luft. Sätter sig i förarsätet igen.
– Så frågar jag: ”Klarar du av att köra nu?”. Och hon säger: ”Ja, jag kör lite till, annars får vi vända”, säger Ida.
Ida sitter intill sin mamma i vardagsrumssoffan hemma i radhuset i Sjöbo, med en av familjens hundar i famnen. Bit för bit minns hon den dramatiska händelsen den 1 september, som Ystads Allehanda var först att rapportera om.
”Börjar rycka i hela kroppen”
Ida och Maria kör en bit till, och kommer in på Röddevägen.
– Då ser jag att mamma börjar skaka. Hon kör in till sidan av vägen, in på gräset. Där stannar bilen. Sen släpper hon allt. Hon slocknar och så börjar det rycka i hela hennes kropp. Hela kroppen bara hoppar och skakar, säger Ida.
– Det sista jag minns är att jag börjar försvinna. Så jag tänker att jag måste komma in till sidan av vägen. Jag ser en gräsplätt, så jag kör in där. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer, berättar Maria Rydberg, 48.
Ida blir skräckslagen. Hennes första tanke är att ringa pappa Micke, men han är hemma i Sjöbo och kan inte göra någonting.
– Jag ringer 112 och springer ut och öppnar bildörren till framsätet. Jag skriker åt mamma och slår henne på kinderna för att försöka väcka henne. Jag skriker: ”Mamma, mamma, du får inte dö!”. För det är vad jag tror ska hända, säger Ida.
En bil stannar och en man kliver ur. Han försöker hjälpa, men lyckas inte heller få kontakt med Maria.
Operatören: ”Tryck hårt på bröstkorgen”
– Jag har ingen tidsuppfattning, men det tar inte lång tid innan operatören svarar. Jag tänker bara på att mamma inte får dö, säger Ida och fortsätter:
– Jag säger: ”Mamma har fått ett anfall”. Operatören frågar var jag är någonstans, men det är svårt att svara på. Operatören säger att jag ska trycka hårt på mammas bröstkorg, och det gör jag. Då öppnar mamma ögonen lite, hon försöker ta bort min hand. Men så börjar hon rycka igen.
En bil stannar, en kvinna kliver ur och frågar vad som hänt.
– Jag försöker förklara för operatören var vi är någonstans, men jag kan inte. Kvinnan hjälper mig att förklara vägen. Hon tar över kontakten med 112, för jag klarar inte av det, det blir alldeles för mycket. Jag både gråter och skriker, säger Ida.
Ida ringer till sin pappa. Ambulansen anländer, och Ida står en bit bort. Hon orkar inte se på när de arbetar med Maria.
– De får liv i mamma. Då kallar de på mig och jag sätter mig bredvid henne, säger Ida.
– Men när jag lägger mig på hennes bröst och kramar henne så börjar hon rycka igen.
Maria har vaga minnesbilder inifrån ambulansen, berättar hon.
– Jag minns när jag kommer in i ambulansen och de sätter nål i armen och ställer frågor. Sen får jag ett anfall till inne i ambulansen och förlorar medvetandet igen, säger Maria.
Ambulansen far iväg i ilfart till sjukhuset. Pappa Micke kommer och hämtar Ida.
Det första Maria Rydberg sedan minns är akutrummet på sjukhuset. Där tas många prover, och konstateras att hennes blodtryck är skyhögt. Maria berättar att hon tidigare utretts för epilepsi, då hon fick ett liknande anfall för tio år sedan, men det kunde inte påvisas.
– Läkarna tror att det som hände är stressrelaterat. Jag jobbar inom vården, som undersköterska, så det är ju mycket hela tiden. Och jag jobbar natt, säger hon.
– Nu ska jag kolla trycket med hjälp av en blodtrycksmätare under en veckas tid, för att göra en utvärdering.
”Rädd att det ska hända igen”
Det tar tid innan Maria vågar köra bil igen, och då främst kortare sträckor, som till mataffären och jobbet.
– Jag hade huvudvärk dagen när det hände, så om jag har huvudvärk så vågar jag inte köra bil. Jag är så rädd att det ska hända igen, säger hon.
På plats i vardagsrumssoffan, med familjen omkring sig och en hund i famnen, är Maria glad att vara i livet. Att hon hade sinnesnärvaro att stanna bilen intill vägen, innan hon blev medvetslös. Att dottern agerade så rådigt.
Hur ser du på Idas insats?
– Jag är väldigt stolt över henne, hon agerar snabbt och gjorde precis som man skulle göra. Jag har en modig dotter, som verkligen har vuxit ännu mer i mina ögon. Hon är min hjälte.
De ger varandra en stor kram. Då blir små symboler vid handlederna synliga: matchande mor- och dotter-tatueringar.
