– Vill hjälpa tills jag dör

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-28

Hagar Lövgren, 54, åker i skytteltrafik till gamla och handikappade i Moldavien

enda vännen Hagar med Elena, en gravt cp-skadad kvinna som tas om hand av sin åldriga mamma. Hagar hälsar ofta på och har med sig nya sängkläder, hårspännen och andra saker som Elena behöver. Framför allt har Hagar blivit hennes första vän i livet.

ÖSTERSUND. Hagar Lövgren såg ett land i fattigdom.

Hon såg gamla och handikappade ligga i kalla och skitiga sängar – undangömda på institutioner.

Då bestämde hon sig för att hjälpa.

– Alla kan göra något, säger hon.

rullstol på väg Listan på Hagar Lövgrens hjälpinsatser till Moldavien är lång. Hon har skänkt pengar till en brunn, köpt 120 arbetskläder till hemtjänstpersonal och renoverat ett badrum åt en handikappad man. Hon har skramlat ihop till glasögon, fraktat ner rullstolar, köpt lexikon och kärleksromaner. I höst gör hon en ny resa.

Hagar Lövgren är inte rik.

Hon har inga släktingar i Moldavien och hon har inget egenintresse i landet.

Hon är en eldsjäl, enligt de som nominerat henne till Svenska hjältar. Själv säger hon:

– Jag är ingen hjälte, bara en medmänniska.

”Ojojoj, här behövs hjälp”

Men för att börja från början:

1998 började Hagar, 54, jobba inom ett projekt för Sida nere i Moldavien. Hennes uppgift var att utbilda personal inom den moldaviska hemtjänsten.

Hagars första besök i Europas allra fattigaste land blev lite av en chock.

– Dryga 75 procent av befolkningen lever på existensminimum, 20 kronor per dag. Jag tänkte att ojojoj, här behövs det mycket hjälp.

Projektet pågick i sex år och Hagar bodde i Moldavien två veckor i månaden. Men hon fann inte fritiden på hotellet särskilt meningsfull. Hon började därför ge sig ut på egen hand och besökte institutionerna för gamla och invalider som finns överallt i Moldavien.

Ville se verkligheten

Där förvaras de äldre vars familjer inte kan ta hand om dem, och människor med alla möjliga sorters handikapp.

Rehabilitering är inte ledordet – snarare förvaring.

– Jag ville se hur det gick till med egna ögon. När jag var där i min yrkesroll fick jag alltid se ett välordnat och välstädat yttre. När jag besökte människorna privat fick jag se verkligheten.

På ett av hemmen träffade Hagar två kvinnor. Eugenia, 54 år och rumänska, som blivit lam efter en ryggmärgsbedövning delade rum med reumatiska Valentina, en gammal, stolt rysk dam.

– De låg där i varsin säng hela dagarna, året runt. Eugenia hade inte varit utanför institutionen på nio år. Valentina var ensam, hon fick aldrig besök. De blev mina vänner.

Hagar jobbar heltid som lärare hemma i Östersund. Trots det åker hon så ofta hon kan ner till Moldavien.

Hon har alltid med flera resväskor fulla med saker som folk behöver – allt från rullstolar och glasögon till rakapparater och kärleksromaner.

– Jag använder mina privata pengar. Ibland tigger jag. Jag är en ganska dålig organisatör.

Varför fortsätter du?

– Jag har det så bra, varför ska jag inte dela med mig? Jag tycker inte att jag gör så mycket och jag får så mycket tillbaka.

Hagar har inte startat någon förening eller organisation. Hon frågar människor vad de vill ha, sedan försöker hon skaffa det.

Drömmen: Ett nytt boende

– Om jag åker ner med pengar och ger bort dem så försvinner de. Jag försöker ge saker som de kan ha användning för i stället. Ibland räcker det med att jag är deras vän.

Korruption, trafficking och mänsklig slavhandel är stora problem i Moldavien. De som kan flyttar till andra länder för att jobba. Av de som stannar försörjer sig de flesta av den bördiga jorden.

– Men det är också ett mycket vackert land. Människorna är så otroligt gästvänliga. De bjuder på så mycket trots att de har så lite, säger Hagar.

Hagar har ett drömmål med sitt arbete.

– Det är att kunna bygga Moldaviens första gruppboende. Men då måste jag spara länge eller vinna på Lotto, skrattar hon.

Redan i höst åker Hagar till Moldavien igen.

Hur länge kommer du att orka?

– Tills jag dör.

De fick ett värdigare liv – tack vare Hagar

Katja, en ung tjej med lätt cp-skada. Hagar besöker henne ofta och har bland annat tiggt ihop pengar till en handikapptoalett i byskolan, så att Katja ska kunna gå i skolan tillsammans med de andra eleverna.

Eugenia låg fången på institutionen, oförmögen att stå på benen efter ett misslyckat ryggmärgsprov. Med en rullstol från Sverige tog Hagar med henne till hembyn där hon fick möta sin bror för första gången på 11 år.

Valentina, en stolt rysk dam med svår reumatism. Hon hade ingen familj och tillbringade sina sista 14 år på en institution. Hon älskade kärleksromaner och mat – något Hagar tog med sig till henne vid varje besök.