Voltade med bilen – klämdes fast
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-26
Anna Sinders upptäckte Johan Freiholtz hängandes upp och ner i vraket
VARGÖN. Det kom ett brev till Svenska hjältar. Ett brev om skyddsängeln Anna.
Ni möter henne här.
Brevet är skrivet av en innerligt tacksam mamma, AnnCharlotte Freiholtz, 52, i Vargön. Så här står det:
"Skyddsängeln Anna hittade min son Johan i sista stund när han hade kört av vägen med bil och låg livshotande svårt skadad. Tack vare Annas mod och rådighet lever min älskade son idag och är på väg tillbaka igen. Han är 20 år nu."
Vi träffar ängeln Anna Sinders, 37, på olycksplatsen, en skarp kurva i utkanten av Vargöns samhälle. Trots att det har gått drygt ett år minns Anna allt i detalj. Bilderna av den unge mannen hängande upp och ner i bilvraket kommer hon att bära med sig länge, länge.
Då, på midsommarafton, tog hon en tidig morgonpromenad.
– Redan strax före sju knallade jag ut. Helt ärligt berodde det på att jag var lite stressad inför mitt bröllop, det var bara en vecka kvar så många tankar snurrade i huvudet.
Föraren hängde i bilbältet
I höjd med miljöstationen vid järnvägen sneddade Anna en grusväg upp mot stora landsvägen. Mitt i den korta backen hajade hon till. Något blått glimmade till innan bland buskarna.
– Jag gick ett par steg, sedan vände jag. Herregud, var det en bil?
När Anna närmade sig såg hon vraket. De hårt tilltygade resterna av en personbil som dundrat rakt in i snåren, vält ett träd, snurrat runt och blivit liggande på taket.
Anna erkänner att hon blev fruktansvärt rädd. Vad skulle hon få se om hon gick fram? En död förare? Kanske flera lemlästade personer?
– Men jag tvingade mig. Ett liv kanske hängde på just mig, jag bara måste.
Genom den krossade bilrutan såg hon föraren hänga i bilbältet.
– Han rörde armarna lite och jag tyckte att blicken flackade. Han levde, men hur länge till? Jag förstod att det var riktigt bråttom.
Anna sprang över vägen till närmaste hus och bankade och skrek. Ingen öppnade.
– Då sprang jag vidare till nästa hus och till nästa. Ingenstans kom någon ut.
Samtidigt kom en bil på vägen.
– Det var hemtjänsten och hon som körde begrep direkt allvaret och ringde polis och ambulans.
Tillbaka vid bilvraket böjde sig Anna in och pratade med med den unge föraren.
Vad säger man? Och hur?
– Jag vet inte riktigt, orden bara kom. På nåt vis försökte jag skapa lugn. Säga att det nog skulle gå bra. Så ungefär.
Allvarliga skador
Efter en knapp kvart kom räddningstjänsten och tog över. Och samtidigt började folk strömma till från husen längs vägen.
Anna lämnade platsen och började gå hemåt. Skakad och med mycket blandade känslor.
– Jag tänkte på killen, om han skulle överleva. Å ena sidan var jag glad att jag hade ingripit. Å andra sidan, kom hjälpen för sent?
Under förmiddagen ringde Anna sjukhuset och fick veta att pojken förts i ambulans till Sahlgrenska i Göteborg. Hans skador var allvarliga.
Helgen efter ägde bröllopet rum. Hur gick det?
– Klart att jag var lite splittrad dagarna innan och hade en rätt rejäl svacka. Men sen.... jo, det blev helt kanonfint.
Fast Anna kunde inte släppa tankarna på olycksoffret. Levde han?
En dag i november ringde telefonen.
– Hej jag heter AnnCharlotte Freiholtz, mamma till Johan som du räddade på midsommarafton. Vi vill bara tacka för det du gjorde.
Samtalet kom att betyda mycket för både Anna och AnnCharlotte.
– Ja, ja, äntligen släppte ångesten, jag fick svar på mina ständigt malande frågor, säger Anna.
AnnCharlotte berättar att hon också blev lycklig.
– Som jag hade undrat och försökt hitta den fantastiska tjejen. Men ingen visste ju vem hon var. Till slut fick jag en ledtråd av polisen som hade en anteckning någonstans.
Hemma vid köksbordet hos familjen Freiholtz träffar vi AnnCharlotte och Johan.
Minns du något från olyckan?
Johan skakar på huvudet.
– Nä, inget. Jag har fått berättat och förstår hur det måste ha gått till. Spåren visade ju att bilen gått rakt fram i kurvan. Och jag har sett bilder. Men minnet är helt blankt.
Nedsövd i sex dygn
När räddningstjänsten kom var Johan lätt medvetslös och andningen hade börjat stanna av.
– Dom ringde från sjukhuset i Uddevalla och sa att läget var kritiskt, minns AnnCharlotte.
– Kommer han att dö? frågade jag när vi kom in till sjukhuset.
– Ja, kanske, svarade läkaren.
I sex dygn låg Johan nersövd på Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning. Han hade multiblödningar i huvudet, diffusa skador på hjärnstammen. En synnerven var skadad, några revben hade knäckts, ett sår vid axeln behövde sys.
Sjätte dygnet startades ett sakta uppvaknande.
Då kunde han röra ena armen och handen.
Efter 13 dygn flyttades Johan tillbaka till Uddevalla och en mödosam rehabilitering började.Han fick lära sig äta, gå och prata.
Kämpade och kämpade.
– Det tog väl 50 dagar innan jag kunde gå för egen maskin, lite svajigt men det funkade.
Och nu. Johan är en målmedveten ung man som börjat plugga matte och siktar mot en teknisk utbildning.
– Jag vill bli helt frisk och självförsörjande, det känns som att jag är på god väg.
AnnCharlotte, du skrev så gripande i ditt brev till oss på Aftonbladets Svenska hjältar. Skyddsängel, det är ett stort ord.
För ett ögonblick blir det tyst vid köksbordet. Sedan säger Johan och AnnCharlotte nästan i munnen på varandra:
– Ja men precis så är det. Utan vår skyddsängel Anna hade vi inte varit en hel familj idag.
– Och att få tacka via Svenska hjältar är väl det finaste man kan göra.
Känner du en svensk