Musikaliskt starkt om skuld efter en katastrof
Karin Rehnqvists första opera vill vara ett sorgearbete
Uppdaterad 2022-11-21 | Publicerad 2022-11-20
Att komponera en opera med intentionen att den ska fungera som ett kollektivt sorgearbete är både ambitiöst och övermodigt. Karin Rehnqvists Strandad vill vara just ett sådant arbete, ett sekulärt eller psykologiskt rekviem. På en strand bland badgäster irrar Maria (Vivianne Holmberg) omkring, hon letar efter något eller någon. Kören av badgäster ser henne som ett psykfall eller bara en smula virrig.
Strax träder Peter P (Carl Ackerfeldt) fram, en försäkringsman, som upplyser de badande om att Maria har varit med om en katastrof, ett vulkanutbrott, varvid badgästerna beter sig så som kollektiv gärna gör, de blir nyfikna och tar bilder med mobilerna och ställer frågor.
Maria skyr uppmärksamheten, hon minns inget. Fru Lind (Katarina Leoson) är en annan överlevare som dyker upp, och som i sin alldeles egen förvirring försöker göra Maria till sin förlorade dotter. Och så har vi Den Andra (Lena Willemark), skulden personifierad som ska uppfattas som en del av Maria.
En stor del av operan handlar om denna skuld, en skuld för att ha släppt sin dotters hand och skickat sin man in i elden att söka henne. Båda omkom. Den Andra iscensätter en rättegång där skulden fastslås med besked. På gränsen till att ge upp livet träder den förlorade dottern, Sara (Elvira Kåhlin) fram inför henne, som ett minne, vilket räddar henne till livet och driver undan Den Andra.
”Strandad” har mer karaktären av ett oratorium än en opera. Vi bevittnar ett tillstånd, inte ett drama, vilket gör att den försoning som påstås ske i slutet (med bistånd av parafraser på Predikaren) ur dramatisk synpunkt kommer både oväntat och oförklarligt.
Kerstin Perskis text är onödigt konkret, något som möjligen frestat regissör Natalie Ringler till att inledningsvis välja en realistisk regi. Vartefter reduceras realismen och scenen domineras av svarta lavastenar och stora, svarta plastskynken som mjukt prasslande – vågsus och vindstänk – hissas upp och ner (lite väl ofta).
En mer abstrakt iscensättning skulle kunna ge mer utrymme åt åskådarna, att förklara allt är som bekant att tråka ut. Den stora behållningen är Rehnqvists musik. Expressivt inåtvänd där sköra klanger växlar med behärskade stormar i forte gör verket musikaliskt intressant och fantasieggande. Likaså är Lena Willemarks skarpa röst en välkommen kontrast till den recitativliknande sång som för övrigt exekveras utmärkt av Holmberg, Leoson och Ackerfeldt.
