Så svek hon Saab
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-19
Maud Olofsson visste inte någonting om bilindustrin.
Ingenting. Noll.
Nu har näringsministern fått lära sig en del. Men hon förstår fortfarande inte.
Regeringen har hela tiden haft en genant ointresserad attityd till Saabs problem.
Aftonbladets bilexpert Robert Collin frågar sig varför:
Är det ideologi – eller bara ren dumhet?
I de flesta länder är folk stolta över sin bilindustri. Det är självklart att vanligt folk kör bilar från det egna landet och ju högre man kommer i makteliten, desto viktigare blir det att köra inhemskt.
I Tyskland är regeringsbilarna tyska, i Frankrike är de franska, i Italien italienska och i USA är bilarna amerikanska. Samma sak bland företagsledare, fackföreningsledare och ”kändisar”.
När finanskrisen slog till för ett år sedan, och bilindustrin drabbades hårdare än andra näringsgrenar, då ställde regeringarna snabbt upp med nödhjälpslån. General Motors fick motsvarande 140 miljarder kronor, Opel och de franska tillverkarna flera tiotals miljarder. Och regeringscheferna lovade att göra allt i sin makt för att bilindustrin skulle klara sig genom krisen.
Men här hemma sa Maud Olofsson att Volvo och Saab tillverkar fel bilar. Sen tindrade hon lite med ögonen och åkte iväg med regeringens BMW, eller om det nu var den privata Forden.
När Volvo och Saab behövde hjälp sa Maud Olofsson att det inte är statens sak att hålla olönsamma företag under armarna. ”Vi måste vara rädda om skattebetalarnas pengar” var ett mantra som hon upprepade gång på gång.
När fordonskrisen inleddes visste varken Maud Olofsson eller hennes statssekreterare Jöran Hägglund någonting om bilindustrin. Ingenting. Noll. Nu har de lärt sig en del.
Men de kopplar fortfarande inte biltillverkning till utbildning. De förstår inte hur lilla Saab alltid triggat konkurrenterna på Volvo att vara extra duktiga. De använder gärna det märkvärdiga ordet ”fordonskluster” men har aldrig förstått betydelsen.
Och varken Maud Olofsson eller Fredrik Reinfeldt, som hela tiden haft en genant ointresserad attityd till bilindustrins problem, förstår hur mycket av ”skattebetalarnas pengar” som nu måste användas för att ta Västsverige ur krisen. Den kris som regeringen hade kunnat mildra effekterna av, men som i stället fördjupats på grund av ideologiska principer – eller var det ren dumhet?
Den som inte förstår bättre kanske tror att Saabs nedläggning bara drabbar de knappt 4 000 anställda. Eller kanske ändå att nedläggningen drabbar Trollhättan med svårsålda villor och bostadsrätter, butikerna och dem som jobbar inom servicenäringarna.
Men regeringen lär snart upptäcka att underleverantörer går omkull eller flyttar utomlands. Flera är redan i konkurs. De försökte få nödlån, men Maud Olofsson sa nej. Underleverantörerna är ofta stora arbetsgivare på små orter i Västsverige. Krisen sprider sig.
Ford håller på att sälja Volvo till Kina.
– Bra, säger Maud Olofsson.
Men förstår hon inte att även Volvo är på väg bort? Då försvinner ännu fler underleverantörer. Och hur ska då Volvo lastvagnar och Scania kunna stanna kvar?
Krisen sprider sig. Saab läggs ner. Underleverantörer slår igen. De tekniska högskolorna får färre sökande till sina fordonslinjer. Den industriella kompetensen i Sverige tappar konkurrenskraft.
Kinesiska Huawei vann på fredagen över Ericsson i en stor upphandling. Kineserna får bygga det svenska 4G-nätet åt Telenor och Tele2.
Visst hörde jag Maud Olofsson ivrigt ropa ”yes!”.
Själv sörjer jag tillsammans med de Saab-anställda och med alla andra som snart är drabbade. För utan bilen stannar Sverige.
