Nästan Nismo, Nissan

Juke får sig ett sportlyft – men blir den roligare för det?

För de flesta är Nissan en rätt slätstruken japansk bil. Praktisk, tillförlitlig, men rolig? Knappast.

Nu vill Nissan råda bot på det med Nismo-trim, Nissan Motorsport. Ungefär som Mercedes har AMG och Volvo Polestar.

Först ut är Juke Nismo, lite mer motor, lite hårdare fjädring. Lite mer glädje.

Det är svalt uppe i bergen strax väster om Barcelona, det ligger till och med kvar lite nattfrost i skuggan bredvid vägen. Jag sitter i en Nissan Juke, ni vet, den där bilen med de konstiga formerna. Men det är inte en vanlig Nissan Juke, det är en Juke Nismo!

Teknikerna på Nismo har gjort bilen roligare, och sett till att det syns också. Och Juke Nismo är verkligen kul att köra på de krokiga bergsvägarna. Den känns lite snabbare än vanliga Juke. Chassit håller i bra i kurvorna, det gnäller lite om däcken när det går för fort in i hårnålarna men Juke Nismo överraskar aldrig på ett negativt sätt.

Måste hålla emot lutning

Juke Nismo har lite bredare däck, styvare fjädring och mindre servoverkan på styrningen. Ett ganska enkelt och effektivt sätt att få en bil att kännas sportigare och snabbare. Det medför givetvis vissa nackdelar, som att bilen blir mer spårkänslig och kanske framförallt – mer stötig. Den nya, sportigare fjädringen är visserligen inte katastrofhård men Juke Nismo är klart mindre bekväm på de gropiga spanska vägarna än vanliga Juke.

Färden är ganska stötig och bilen känns nickig över ojämnheterna. Att ratten är lite trögare gör ärligt talat varken till eller från för vägegenskaperna, men det får bilen att kännas sportigare. Det är ett säljargument så gott som något.

Där vägen lutar i sidled har Juke Nismo en egenhet att gärna följa med åt det håll det lutar. Det gör att man tvingas sitta och hålla emot lite med ratten hela tiden och när lutningen på vägen ändras får man styra emot åt det hållet som behövs. Resultatet är att färden blir lite vinglig.

Tätt mellan växlarna

Till Nismo-kittet hör även starkare motor. Motorn har fått tio extra hästkrafter, skillnaden i fartresurser jämfört med vanliga Juke är alltså marginell.

Motorn är fyrcylindrig, har turbo och ger 200 hästkrafter. Även vridmomentet har höjts med modesta 10 newtonmeter till 250 Nm. Det är en kul motor med bra med effekt. Effekten finns tyvärr bara på höga varv, på låga varv är motorn stendöd. Det här gör att det blir ett evigt växlande, särskilt på de smala spanska bergsvägarna men även under normala omkörningar räcker det sällan att växla ned en växel. Det krävs ofta att man växlar ned från sexan till trean eller tvåan för att göra en snabb omkörning.

I ett försök att maskera motorns dåliga bottenvrid har växellådan täta steg mellan växlarna och så är den lågt växlad. De täta stegen höjer sportbilskänslan, särskilt under fullgas-acceleration. Den låga utväxlingen är på sätt och vis också sportig men inte särskilt kul i längden. I motorvägsfart tror jag flera gånger att jag ligger på fyran när jag i själva verket kör på sjätte växeln.

Sportiga stolar kramar åt kroppen lagom mycket men med tanke på race-influenserna är det snålt att ratten bara är justerbar i höjdled och inte i längsled vilket gör det lite svårare att hitta en perfekt körställning.

Juke är en liten bil med ganska litet baksäte och ännu mindre bagageutrymme. Även tanken verkar vara liten för efter bara 15 mils körning har bränslemätaren sjunkit till precis under halv tank. Är räckvidden bara runt 30 mil eller spelar mätaren mig ett spratt? Hur som kanske 30 mil är en ganska lagom etapp i den ganska hårda, bullriga och brummiga bilen innan det är dags för paus.

Fyrhjulsdrift kan locka

Senare i år kommer Nissan 370 Z att lanseras i Nismo-­utförande och även om Nismo-paketen känns ganska japanskt bling-blingiga tror jag att Nismo kan fungera även i Europa. Och för svensk del kanske den fyrhjulsdrivna versionen av Juke Nismo för 283 900 lockar.