Ulf är prins VALIANT

Gav USA-köpta vraket nytt liv med svetsen

Du har drömmar. Men drömmar kostar. Det är här du får betala – med svets!

Ulf Pettersson har den hårda vägen lärt sig att inte dansa iväg och köpa USA-bil.

Under en hel sommar tog sig Ulf Pettersson från Örebro sig knappt utanför garageportarna. Men i dag kan han både leende och avslappnat konstatera att det nog var värt det:

– Sex veckor av dygnet-runt-svets. Men vad skulle jag göra? Jag hade ju inget val.

Att det skulle bli just Valiant cabriolet var inte oväntat. Efter körkort passerade en rad jänkare i lagomformat.

– Korvkioskvarianter allihop, bland annat en Camaro cab och en Buick -62, säger Ulf. Intresset var intensivt ända tills Ulf tog anställning som bilförsäljare på Toyota. Det blev för mycket bilar i tillvaron, överdos. Hobbyprojekten såldes.

Med nytt jobb och entré in i den gyllene medelåldern och inte minst genom kompisen Sigge Jezyk började bilsnacket komma i gång på allvar igen. Lite okynnessurfning senare var ödet beseglat.

Suddiga bilder

– Jag ville ha en amerikanare, men inte för stor för mitt garage. En Valiant skulle vara perfekt och absolut en cabriolet.

Vi kan inte veta något om Bill Whitmans verklighetsuppfattning över huvud taget. Men när Sigge Jezyk ringde upp denne man boende norr om New York menade han på fullt allvar att den V200 cabriolet 1963 som stod på hans gård var i ett alldeles utmärkt skick. Bilen kördes en gång om året. Möjligen fanns det ett rosthål på bakskärmen, mer av kosmetisk natur. Ulf tvekade. Bilderna var suddiga. Men för 50?000 kronor skulle den stå hemma i det perfekt avpassade garaget i Örebro. Och det var ju en cabriolet, en av 16 276 byggda det modellåret: ”Americas cheapest convertible – 2 340 dollar”.

– Vi åkte för att plocka upp den i Göteborg. Vi var så förväntansfulla. Så passerade vi en Valiant i ett skjul i hamnen och sa till varandra spontant: ”Vilken tur att det inte är det där liket vi ska hämta”. Efter tio meter bromsade vi och insåg att det nog inte fanns någon annan Valiant cabriolet i hamnen den här dagen.

Började grina

I minuter befann han sig i vakuum.

– Jag gick ett varv, sen satte jag mig i transportbilen och då kom tårarna.

Sigge Jezyk kände sig säkert medskyldig och hans uppmuntringsförsök måste ha klingat aningen ihåliga. Det gick inte att missa att suffletten liknade en stukad kråkvinge, att rostpulver täckte marken, att interiören var täckt av… något. Några lama startförsök avslutades hastigt då det visade sig att bensintanken bestod av en plastflaska lutad mot grenröret.

– Vi satt knäpptysta i bilen hela vägen hem. Det var bara när vi passerade en bilskrot som jag på allvar föreslog att vi skulle köra in, dumpa och sedan försöka glömma alltihopa.

Bilen stod på flaket i flera veckor. Och när Ulf på något vis ändå kände sig skyldig att agera hände följande: Bilen knuffades in i garaget. Den rörde sig liksom i sidled.

– Det var framvagnen som hade rostat loss. När jag öppnade dörren märkte jag också att hela dörrstolpen satt lös, utan kontakt med resten av karossen.

Trampade igenom golvet

Men för att trots allt inympa någon form av inspiration gav han sig i kast med att fälla den något spretiga suffletten. Inte bra tänkt.

– Jag trampade igenom golvet!

Här fanns egenligen bara en väg, hur vansinnig den än verkade och det var framåt. Ulf plockade målmedvetet sönder hela bilen, in på bara rosten. Han fick mot alla odds tag i en man som sade sig vara villig att börja laga. Mannen gjorde sig mer och mer oanträffbar vartefter arbetet fortskred och det visade sig vid inspektion att både slägga och yxa hörde till basredskapen. Ulf tog hem sin bil igen och funderade.

– Visst hade jag svetsat för en 20 år sedan och när Sigge sa att jag kunde vara i hans verkstad och använda alla hans verktyg och maskiner gratis, då körde jag!

Tempot var maniskt och nederlagen ständiga gäster. Vart än Ulf än tittade och bände såg det bara värre och värre ut. Men de specifika cab-plåtarna var ändå intakta, en nog så viktig sporre.

– Man måste ha rosten kvar när man jobbar, annars vet man inte vad man ska göra härnäst. Skulle jag ha helblästrat bilen hade den försvunnit.

Ta en bit i taget

2,5 kvadratmeter planplåt gick åt, men den stora lyckan var när ett ögonvittne i rent medlidande sålde en frisk och fin reservdelsbil till underpris. Flagan till kaross stagades upp med vinkeljärn och den dag då Ulf kapade av ramen och därmed stommen till hela bilens framparti gällde det att inte backa för långt för att ta in hela bilden.

– Man måste koncentrera sig på en bit i taget.

Friskare maskin

Strategin fungerade. Till sist var Ulf inte bara klar med rosten utan också en habil plåthantverkare.

– Man lär sig av att hålla på, som Ulf enkelt uttrycker det.

Nu var det inte slut där. Motorn var färdig och ur reservdelsbilen hämtades en friskare och mindre(!) maskin, en 170 cui i stället för originalet 225 cui. Motorn fick färska slitdelar, men Chrysler-oraklet ”Baronen i Bettna” rekommenderade att inte ens ta isär 409-lådan, bara serva den. Enheten växlar perfekt och ingreppen är distinkta ända upp på panelen med de berömda tryckknapparna.

En begagnad högerdörr från en Dart -65 lokaliserades, vänsterdörren kommer från en Valiant -64. Inredningen var faktiskt delvis hel, men väldigt lortig, samma med instrumentpanelen. Soffan och baksätet var slut. En självutnämnd expert tog sig an jobbet.

– Jag är inte nöjd. Det måste göras om på sikt.

Dags för finlir

Till slut var karossen klar för lack, men bilen ”fastnade” på lackverkstan och Ulf fick finna en ny pålitligare hantverkare. Så äntligen, drygt två år efter hamn-intermezzot kunde mysfasen i all bilrenovering inledas. Plocket.

Sufflettställningen gick att laga med hjälp av en aluminiumsvetsare och ny väv är lagervara till de allra flesta gamla jänkare.

Säljaren Bill Whitman hade haft godheten att skicka med en fabriksny hydraulpump till sufflettställningen. Ulf hittade den längst in i bagaget och där sparade han en rejäl slant.

Det är nära minus i luften. Bilen är nybesiktigad men förgasaren vill inte riktigt vara med på noterna och bakaxeln sjunger en del på raksträckorna. Men Ulf Pettersson ser fram emot en period av finlir, grejerna kommer att fixas vartefter. För det här är Ulfs drömbil och renoveringen har kostat honom kanske 100 000 kronor. Och precis som någon som verkligen har upplevt och lärt sig något vill han dela med sig i form av ett råd.

Inte oväntat om rost.

– Folk är så rädda. Rost är inte så farligt. Det är bara att sätta i gång!

Text & bild: Claes Johansson/Klassiker