Bella macchina!

Ferrari hyllar Pininfarinas 80-årjubileum med specialmodellen SA Aperta

Ferrari hyllar bildesignern Pininfarinas 80-årsjubileum med specialmodellen

– SA Aperta. Bara en tidning i världen blev inbjuden för en provkörning – nu kan du läsa om den italienska magin i Aftonbladet Bil.

Bluff. Ett litet och ondskefullt ord som irriterande ekade i mitt huvud – med olika sångfraser – medan vi åkte genom den presentförpackade italienska Rivieran i en klarröd, öppen Ferrari SA Aperta. En scen så perfekt att den borde inkludera en glamorös paljettklädd supermodel, ett casino, kattungar som piper sött ur en gummistövel och kanske det kväljande ljudet av någon som kvävs av en kliché.

 Vi stannar till som hastigast och en gammal man cyklar förbi oss på en cykel som hålls ihop av rost och luft. Han viftar med sin Ferrarihatt och skriker ”Bella macchina!”. Medan han darrigt försöker hylla bilen med sitt åldriga ansikte, vinglar han så kraftigt att jag är rädd att han ska ramla och skada sig själv. Eller mer angeläget, Ferrarin.

Inom några sekunder har en liten, uppskattande skara samlats kring inkräktaren från Modena. Men ingen, inte ens de som sett mig parkera och kliva ur förarsätet, tror att jag är ägaren till bilen. Jag vet varför. Pinsamt nog verkar det enda felet i den perfekta bilden vara jag. Jag borde vara klädd i svart med slips för att passa bilen, men jag ser ut som en luffar-chick vinnare i de hemlösas olympiad. Följaktligen: jag känner mig som en bluff. Oops.

Det hjälper inte att Ferrarin är så uppseendeväckande att den får världen att stanna. Den här speciella bilen är polerad i tredubbla lager lack som är så djup att man vill slicka på den. Klarlacken flyter ut så slätt över Apertas kaross att du undrar om den inte ska kana av. Den är som gammaldags hot-rod godisfärg, lackerad i flera dimensioner. Och den förgyller en bil som är designad och producerad för att fira att designhuset Pininfarinas 80-årsjubileum (Sergio och Andrea är SA-biten i namnet, ”Aperta” betyder öppen på italienska).

Bygger på Ferrari 599 GTB

Bilen bygger på Ferrari 599 GTB, men utan tak, med skräddarsytt karosseri. V12-motorn på 66 hästar, växellåda och drivlina kommer från den ursinniga 599 GTO. Och avgassystemet är i princip identiskt med det som sitter i racingbilen 599XX. Vilket inte bådar gott för åskådare med en nervös läggning.

Aperta – precis som 599XX – är inte en kortlivad bil, utan en utrotad. Alla 80 exemplaren var köpta innan produktionen ens startat, trots det rejäla grundpriset på nästan fyra miljoner kronor.

Taket är borta och vindrutestolparna är uppstyvade. Grillen i fronten är ny, liksom hela stötfångaren fram. Även trösklarna har fått en ny design i kolfiber.

Bakluckan är i aluminium, med kraftigt kurvade superformer. Bakänden har en speciell kofångare som tillsammans med de 20-tums femekrade Ferrari-fälgarna, en nydesignad interiör och nya, fantastiska sportsäten fullbordar hela paketet.

Det borde, ärligt talat, se ut som en enda ­röra. Det gör det inte. Det ser helt djävla otroligt ut. Och till och med under 2 000 varv skapar bilen den sortens oväsen som drar blickarna till sig som bollen på en tennismatch. Vid ett tillfälle startade jag bilen ett trettiotal meter från ett strandkafé och alla 60 huvudena snodde runt samtidigt. Subtilt? Inte särskilt.

Men glider du runt i stan i solsken, så väcker du uppmärksamhet. Det här är playboy-Ferrarin för de oligark-rika, en lättsinnig, nyckfull bil som är förutbestämd att bli bergtagen till samlingar och konserverad i bilvärldens aladåb, fast i den evigt kladdiga bärnstenen hos några rika människor som bytt ut sin självkänsla mot detta. Den är inte gjord för att vara praktisk och något att köra i vardagslag. Nödtaket tar flera fumliga minuter att få på plats. Och även om det ser bra ut och fungerar bra, är det inte dimensionerat för hastigheter över 130 km/tim. Och trots att bagageutrymmet är större än på 599, så kommer det förmodligen aldrig att användas på riktigt.

Fantastiskt ljud på låga varv

Ja, den låter fantastiskt även på låga varv, och ja, den ser ut som som något som får hjärtat att stanna, men här i stan går den för bra för att vara fullt ut engagerande och krypkör för enkelt. Faktum är, den känns misstänkt olik 599 trots att den har 661-hästkrafters motorn och drivlinan från den supervassa GTO. Efter en stund är jag trygg i vetskapen att den här bilen inte är något en sann posör bryr sig om och mina förutfattade meningar är bekvämt tillfredsställda.

Men i en av galaxens oändliga små sadismer är jag inte ens tillåten den omedvetenhet som skulle tillåta mig att köra en bil som den här på en plats som den här utan att känna mig lite som – låt oss vara ärliga – en idiot. Innerst inne älskar jag varje sekund, men den känslan måste kämpa sig igenom ett tjockt lager av brittisk återhållsamhet för att vinka med sina glittrande små händer ovanför mitt psykes skyddsvärn.

Det finns människor här som bär på klockor som är värda mer än jag, och du kan ana deras lättsamma rikedom eftersom de inte har håret klippt, utan friserat och bär fuchsiafärgade kashmirtröjor konstfullt draperade över axlarna. Ingen utom de mega-rika gör det. Det finns förmodligen en lag om detta.

Så vi vindlar oss ut och genom de trånga små byarna och bort från den förtryckande uppmärksamheten utmed kusten. Vi rycker ofrivilligt till och drar efter andan när vi rundar skymda kurvor på smala landsvägar, medan vi lyssnar efter varningstutningar från mötande lastbilar och bussar i sista minuten. Så småning­om tar husen slut, vägen slingrar sig några gånger  och planar sedan ut.

Exploderande acceleration

Övertygad om att Apperta handlar mer om att visa upp och skryta än köra och ryta, ställer jag om manettinon från ”Sport” till ”Race”, droppar ett par växlar och trycker gaspedalen bestämt i golvet, som en ordentlig förare skulle. I den korta millisekund det tar växellådan att slå om till ett nytt läge, så tror jag på fullt allvar att jag hör ljuden från en väldigt stor motor som tar ett väldigt stort andetag. Det är bilvärldens motsvarighet till att höra sprinten dras ur en handgranat.

Och sedan slår Gud till mig på pannan.

Mitt huvud slungas tillbaka mot nackstödet, mina lungor böjer sig mjukt bakåt så att de omsluter min ryggrad och jag svär att allt hår på mitt bröst står upp på rad. Apertan vräkte sig klottrande iväg längs vägen med ett ursinnigt vrål. Hjulspinn på första växeln, andra, tredje, fjärde. Först på femte växeln får den till slut fäste. Femte. På torr asfalt.

Växellådan snärtar in växellägena i en nästan otrolig hastighet. Den växlar upp sex procent snabbare än standard GTB:n, på bara 60 millisekunder. En F1-bil klarar det på 45. Att växla ned tar 120 millisekunder – du kan växla ned flera växlar i taget genom att hålla in den vänstra paddeln – och åtföljs av ett motorljud så högt att du blinkar om du kör tillräckligt fort, sedan överröstat av en racingbils höga skrik som du skulle kunna tända brasor med.

Det är fullständigt vansinnigt. Och underbart. Sedan tittar jag ned och inser att jag har inte har varvat ur motorn ordentligt utan växlat vid 6 500 varv. Och att den här V12-maskinen, denna livliga samling av livlösa bitar, rödmarkerar vid 8 400 varv. Så jag lägger i trean och hänger kvar för att se hur det känns. När motorn närmar sig 6 000 varv väntar jag mig en minskning av brutaliteten, att trycket ska mjukna. Men den bara går. Igen.

Volym som smärtar

Det är som att använda avgasröret på en F1-bil som hörlur, en förstärkt tandläkarborr som viner genom varvtalen som om änden på varvräknarens nål plötsligt är gjord av bly. Effekttoppen landar på 8 250 varv. Högsta vrid­momentet ligger på 6 500 varv. Och även om jag har kört snabbare bilar så har jag aldrig kört en som låter så här. Så högt att det faktiskt gör ont. Jag fnittrar barnsligt och undrar hur jag ska kunna skriva ihop något som ens vagt kan beskriva upplevelsen. Och sanningen är att jag kan bara säga er att det här är det högsta, mest vansinniga oljud jag någonsin har hört på den här sidan av Le Mans eller en F1-depå. Det sitter en ny skräddarsydd stereo i Apertan. Jag har inte ens tänkt tanken att slå på den.

Den går att styra också, tvingar mig prydligt att äta upp min metaforiska hatt, fast dock inte riktigt så skräckinjagande som ljudet låter påskina. Den känns mer elastisk än en ren road racer, även om den är lägre och fjädringen har förstärkts signifikant jämfört med en 599.

Den bakre störtbågen är tjockare, tyngdpunkten 10 mm lägre och de magnetiska SCM-dämparna har kalibrerats om, men lyckas ändå övervinna ojämnheter snarare än studsa fram, vilket låter dig njuta av att åka riktigt fort istället för att oroa dig för att träffa ett gupp under en sväng – och åka raka vägen till den lokala akuten.

Du skulle säkert kunna klämma några fler tiondelar av en sekund under ett lopp runt banan genom att göra den styvare, men faktum är att på vägen så arbetar den med dig, kompromisserna är gjorda för att ge dig en chans till det bästa ur båda världarna.

Tack och lov så kompenseras all denna överdådighet av massiva – standardinstallerade – kolfiberbromsar.

Vägen full av fläsk

Bromsar som panikartat inkallas till tjänstgöring nästan genast då vi rundar ett hörn bara för att upptäcka att vägen är fylld med fläsk. Uppskattningsvis 120 kilo blek-rosa och häng-örat förstadie till bacon vaggar ned för mittrefugen som någon slags enorm hårig sacco-säck som drar sin egna V12:a av spenar längs med den dammiga rännstenen. Små kulformade kultingar springer omkring i buskagen och tittar man uppåt slänten ser man att hela stället är invaderat av grisighet i olika former.

Vi pausar på en rastplats en stund – lätt vita i ansiktet – och medan vi funderar över formuleringen på de nödvändiga försäkringspappren för att beskriva en höghastighetskollision mellan en limiterad Ferarri i fyra-miljonerklassen och ett gigantiskt bergssvin så landar en helikopter knappt tio meter från oss. På en rastplats, på toppen av ett berg.

Förvirrade lämnar vi platsen, undrandes om svinfarmare plötsligt har blivit väldigt ­sofistikerade och rika i den här delen av världen, eller om vi borde börja leta efter ny ­medicinerning.

Med andra ord, Ferrari SA Aperta är inte så mycket en varg i fårakläder som en skrikande vansinnig varg i köttiga bitar av andra vargar. Du tror du kan förbereda dig på att den är högljudd och snabb, bara genom att titta på den. Du kan betänka specifikationerna och tänka dig hur den känns baserad på tidigare erfarenheter. Du kommer inte vara förberedd.

Apertan är inte särskilt praktisk. Det är inte den snabbaste Ferrarin, inte heller den med mest sammanhängande vision. Personligen gillar jag inte ens de silvriga bitarna. Den har innanmätet från flyktingar från racebanan, men om du tog Apertan till ett lopp skulle folk skratta åt dig. Och möjligen kasta saker. Men Apertan har en massiv, imponerande dos karaktär. Ett stort och kompromisslöst sinne för humor. Det är en bil som får dig att le varje gång du sätter dig i den, och som gör ett äventyr av varje liten banal och betydelselös resa.

När du är klar och går iväg så lämnar den här Ferrarin dig med en smärtsam saknad. Det är därför som du ska vara mycket avundsjuk på de 80 som har köpt en. För de har precis köpt en av de mest spännande bilarna i världen. För de har precis köpt en liten bit historia.

©BBC Magazines

Joe Windsor-Williams, Top Gear Magazine