Camaron är 37 år har rullat 475 mil

Cenneths Camaro – i skick som ny

Första säsongen med den nya Camaron körde Cenneth Fransson flitigt. Andra säsongen inget alls.

Och sedan dess har den stått, mätaren har stannat på 474,1 mil. Hur kunde det bli så här?

Den 23 augusti 2012, mellan klockan två och fyra på eftermiddagen, regnade det inte över Avesta. Då gick det bra att rulla ut Cenneth Franssons Camaro ur garaget. Tre meter ungefär. Helst inte längre.

Cenneth köpte sin Camaro ny 1976. Egentligen är han en Fordkille in i märgen, men amerikanska Ford gick ju bara inte att köpa i mitten av sjuttiotalet. Den nya generationen Mustang, inte sällan med tysk V6 under huven, var rena hånet mot vad modellen en gång hade varit. Camaro var däremot fortfarande snygga.

Cenneths Camaro är utrustad med LT-paketet och enligt trafikregistret av 1975 års modell. Men vi har tjuvläst chassinumret; sjätte siffran är en sexa. Därmed är det här en av alla sjuttiosexor som såldes som en ”1975B”. 1976 införde Sverige nämligen nya, ytterst hemmasnickrade avgasregler.

Crona bilimport är de skyldiga, det var från dem Cenneth köpte bilen, komplett med torkare för lyktorna, reglementsenliga reflexer bak och hastighetsmätare med kalibrerad kilometerskala.

Bokstäverna LT ska uttydas Luxury Touring om GM får bestämma. Vitt halvmjukt halvt vinyltak och en orgie i röd plast.

Under huven sitter ingen motor. Bilen drivs i stället framåt av ett batteri slangar, kablar och kontakter. Det är i varje fall min första tanke när jag gläntar på läppen. Det visar sig vara fel. Slangsortimentet är kopplat till Chevrolets helylle och superhederliga småblocksmotor – surprise! Tvåportsförgasare och 305 ytterst lågt komprimerade kubik­tum. Nästan samma motor som började tillverkas 1955 och är i det närmaste oförstörbar – har jag hört. Etthundrafyrtio hästkrafter fördelade på 1 810 kilo tjänstevikt – hepp!

Camaro började lägga ut ordentligt kring midjan i mitten av sjuttiotalet. Det gjorde ingenting. 1977 såldes det för första gången fler Camaro än av huvudkon­kurrenten Mustang.

Det vällde in bilar

Även i Sverige gick det plötsligt bra. 1974 sålde generalagenten GM Nordiska bara 24 amerikanska bilar. 1975 ökade man till 400 och 1976 räknade man med att dubbla den siffran!

Svenskar började i mitten av sjuttiotalet köpa jänkejärn på ett sätt man inte gjort på decennier. Det formligen vällde in bilar. Efter oljekrisen 1973 var efterfrågan på begagnade motorstarka bilar nästan noll i USA och priserna därefter. Handlare som Bilkonsult i Malmö, Masens bil och Bilhuset i Göteborg köpte ofta partier om tio eller tjugo åt gången. Många av de mycket sällsynta lågseriebilar som i dag rullar i landet slank med av bara farten. Ingen anade att det 30 år senare skulle betalas villapriser för dem.

Tulla in något nytt

Frihamnen i Stockholm var period­vis fullparkerad med otullad nyimport. Handlarna hade hellre bilarna stående där – mot parkeringsavgift – än i utställningshallen där de band tullpengar. När en bil i hallen var såld var det bara att åka ut till hamnen och tulla in något nytt spännande.

De mest namnkunniga handlarna fanns på Tulegatan i Stockholm. Dit reste bildårar från hela landet. De sista av nattens timmar sov de i sina bilar för att dagen därpå hänga på portarna.

I Teknikens Värld nummer 2/1976, finns en något märklig – men mycket intressant – artikel. Skribenten Georg Johansson går en vända på Tulegatan och försöker få svar på frågan: varför har intresset ökat så för jänkebilar?

I artikeln bjuder en ung man vid namn Peder på en mycket insiktsfull marknadsanalys. Han är 27 år gammal och driver firman Peders Dräparbilar. De flesta av hans kunder är omkring 30 bast. De har hyfsade jobb och bra ekonomi. Enligt Peder hade Sverige 1976 hatat USA i tio år. I artikeln talar han om en stor tyst massa som aldrig springer i demonstrationståg. Killar som han själv, som tio år tidigare, alltså ungefär 1966, var omkring 20 och drömde om Dodge Kingsway och Chevrolet Impala.

Peder säger att hans generation som barn fick lära sig att USA var själva garanten för Sveriges fortlevnad och utveckling – skyddet mot öst och hjältelandet som redde upp allting efter kriget. Med debatten kring Vietnamkriget brast allt. Men med både Johnson och Nixon bortspolade och med USA utmarscherat ur Indokina hade det 1976 börjat bli tillåtet att tycka om USA igen.

Biltidningarna hade annars uppenbart svårt att förhålla sig. Plötsligt var det inte bara raggare som ville åka amerikanskt. Start & Speed och Colorod visste hur man skrev om en V8-motor. Teknikens Värld och Vi Bilägare hade ingen aning. Där var USA-bil av ohejdad vana fortfarande mycket fel. Användes ordet ”sportbil” i en artikel om Camaro var det också inom citattecken, för en riktig sportbil var det väl ändå inte?

De sålde tidningar

När Camaro testades mot Pontiac Trans Am i Teknikens Värld 1976, beskrevs Pontiacs stentuffa huvscoop med orden: ”stärker antagligen förarens självkänsla”. I samma artikel efterfrågades på fullaste allvar och helt utan ironi en lagstiftning som totalförbjöd de båda bilarnas vindrutetorkarreglage: ”Man måste släppa ratten för att torka rutan – livsfarligt”.

Tidningarna som bräkte högst prydde samtidigt gärna sina omslag med däcksrykande och eldsprutande jänkejärn. Att amerikanska bilar sålde tidningar, det verkade man förstå.

Cenneths röda Camaro fick gå en sommar. Det var en fin sommar med mycket solsken. Men hösten kom och med den allt tätare regnskurar. Cenneth hade snart inte hjärta att ta ut Camaron längre. Cenneths bilar tål inte väta, som kamraterna brukar skoja …

Bilen blev stående. Och stod gjorde den väldigt bra. Cenneth köpte genom åren andra bilar, inte sällan tillverkade av Ford. Mot slutet av åttiotalet blev det ytterligare en ny Camaro. En IROC-Z. Det värsta som fanns då. Men efter 1 918 mil fick även den slumra – intill sjuttiosexan så klart. Det gör den fortfarande.

Provkörning är det inte tal om. Bilen är fortfarande lika avställd som sensommaren 1976. Provsitta går däremot bra.

Det känns som att besöka en nattklubb på dagen. Vit klädsel signalerar att det här definitivt inte är bilen ämnad för motor­mannen som själv sköter underhållet.

Jag försöker förstå

Jag fingrar på reglagen och  försöker förstå snillet bakom kombinationen av vitaste vitt och rödaste rött. Och instrument­panelen i masonit­imitation? Undrar hur den smakar? Jag kommer ingen vart.

På samma sätt är jag helt oförmögen att förstå det svenska stabsgeni som instiftade kravet på att bromsvätskenivån ska kunna kontrolleras utan att lossa locket till behållaren. Just detta mycket svenska krav fick importörerna att borra in siktglas i gjutjärnscylindrarna. Läckagen kom som brev på posten. Och torkare till lyktorna? Med lyktglaset delvis täckt av ett stabilt torkarblad blev ju den redan dåliga ljusbilden lika diffus som skillnaden mellan en tub blåvit tandkräm och en med blåvit kaviar.

Varningssummern vrålar djupt bakom panelen. Den varnar för något. Som att en dörr är öppen med nyckeln kvar i låset – eller att en människa faktiskt tänker helt själv och på eget bevåg.

Det drar ihop sig till regn

Jag kliver ur. Klart det här är en sportbil. En amerikansk sportbil och den kräver amerikanska ögon för att förstås. Eller åtminstone ögon som inte hatar USA.

Hösten gör sig påmind och Cenneth sneglar snett uppåt med något nedkämpat nervöst i blicken. Det drar ihop sig till regn över Avesta. Nej, det är nog bäst att vi rullar in Camaron igen.

Den stod bra där den stod.

Jon Remmers