Vänsterpartiet måste bli spännande igen
Gudrun Schyman: Ohly fortsatte att vara en utmärkt partisekreterare
Det gäller förstås Vänsterpartiet och det faktum att Lars Ohly meddelat att han inte ställer upp till omval. Jag tror många hoppas på det nu. Att avgång ska innebära framgång. Men det sker inte med automatik. Det vet vi. Centerpartiet och Lennart Daléus är ett bra exempel. Vi är många som minns kampanjen "Det här är Lennart". Centern förlorade 9 mandat i riksdagen vid det valet.
Lars Ohly har fattat ett klokt beslut. Han har besparat sig själv en förödmjukande avgång, han har besparat partiet en uppslitande partiledarstrid och han har besparat de kandidater som nu träder fram obehaget att utmana sittande partiledare. Precis som vid det pågående partiledarbytet i Centerpartiet får demokrati gå före hemlighetsmakeri. Det är hedrande för både C och V, medan S fortfarande får stå kvar i skamvrån.
Under min egen tid som partiledare i Vänsterpartiet var Lars Ohly partisekreterare. Det var en period av förändring och framgång. Vi hade klart definierade och helt olika roller. Han arbetade inåt och jag utåt. Han förankrade och byggde förtroende hos medlemmarna. Jag vände mig utåt, till alla som ännu inte var med. Vänsterpartiet skulle bli ett tioprocentsparti – till att börja med. Positionen som tredje största parti passade oss bra. Vi förändrade politiken både till form och innehåll. Det var stundtals djärvt och skapade en nyfikenhet. Utan Lars Ohlys insatser som partisekreterare hade framgångarna aldrig varit möjliga.
Det stora interna förtroende som Lars Ohly hade gjorde att partiet, efter en period av turbulens, kunde svetsas samman under hans ledarskap. I alla fall är det så jag har sett det, utifrån. Det är lugn och ro i partiet. Man skulle kanske kunna säga att Lars Ohly har fortsatt att vara en alldeles utmärkt partisekreterare. Men väljarnas intresse har svalnat. Det finns inget att vara nyfiken på. Det finns ingen utmaning att anta. Att detta sker samtidigt som de sociala och ekonomiska orättvisorna ökar och socialdemokratin är inne i sin kanske värsta politiskt- ideologiska kris, det är inte bra. Det finns naturligtvis ett stort behov av och ett utrymme för en bred oppositionell frihetlig vänster. Om Lars Ohlys politiska arv (enandet) är att han har lagt grunden för ett (igen) utåtriktat och uppkäftigt parti så är de ingen dålig merit. Fortsätter partiet med en helt igenom förutsägbar politik är det värre.
Jag tror att Vänsterpartiet måste våga vara mer självständigt. Inlåsningen i blockpolitiken i senaste valet var förödande. Även om kanske Lars Ohly ser det som sin främsta merit att han gjorde vänsterpartiet ”regeringsdugligt” så tror jag det var ett stort misstag. Att redan före ett val så fullständigt kompromissa bort viktiga delar av politiken gav ingen utdelning. Att tro att parollen ”Byt regering” skulle leda till regeringsskifte när stora delar av den faktiska politiken (t.ex. skattepolitiken) skulle var kvar, måste väl ändå betraktas som en grov felkalkylering.
Det skulle vara intressant att höra resonemangen efteråt. Inte minst hos de Vänsterpartister som med ett stort mått av aggressivitet angrep Feministiskt initiativ och direkt uppmanade oss att lägga ner på valdagen. I sann patriarkal andra manade man fram ett ”högre mål” för politiken, där kvinnors rättigheter på traditionellt manligt manér skulle komma ”sedan”. Det var mycket avslöjande och visade hur tunn den feministiska fernissan ibland kan vara, också hos Vänsterpartiet. Den självkritik som Lars Ohly nu ger uttryck för när det gäller bristen på feministisk politik i partiet är helt berättigad. Även om jag själv är helt övertygad om att det behövs ett ideologiskt självständigt feministiskt parti (det är ju därför F! finns!) så hoppas jag att kritiken tas på allvar. Ju fler som lyfter upp könsmaktsordningens konsekvenser och synliggör alla former av diskriminering, desto bättre. Jag ser fram emot ett fruktbart feministiskt samarbete!
Gudrun Schyman
Feministiskt initiativ