”Rädda inte Willy”
Det starka stödet för snickar-Willy står för två saker.
Trots och proffsförakt.
Det finns en lång, fin, svensk tradition att hylla amatörismen. Alla kan tralla och alla ska få vara lucia. Detta med den goda ansatsen att lyfta människors självförtroende och entusiasm. Det är jättefint på dagis och i skolan. Men varje år när det är dags för audition till ”Idol” ser vi amatörkramandets baksida. Vuxna människor som faller i tårar över beskedet att de inte är nästa Mariah Carey. Nu är det så att vid en viss ålder måste självkritiken ta vid och vid ett visst läge är det dags att belöna proffsen.
Amatörkramandet har peakat i ”Let's dance”, precis som svenskens skepsis mot professionalism.
För det finns få saker som stör lika mycket som skickliga och essade människor. Personer som andas ambition och framåtanda.
Risken finns att de blir uppblåsta. Att det tror de är nåt.
Stefan Sauk dansade som en gud. Bortröstad.
Molly Sandén dansade som om livet hängde på det och utvecklades till en sambafantom. Utröstad.
Willy dansar som sin namne valen. Han knäar och sprattlar som en spastiker med armarna och han ligger stadigt en halv takt efter sin skickliga partner.
Alltså får han vara kvar.
Willy kom med på den kvot svenskar älskar, knasgubbkvoten. Hö-hö-kvoten. Ruskigt inkompetenta gubbar som bärs fram av en tyst och stark skara proteströstare. Samma mekanism som tog Ny demokrati in i riksdagen. Ett uppror mot makten, i det här fallet personifierat av en proffsjury.
Men det räcker nu. Vi har fattat att ni är punk och att ni ger ett finger till den där dryge bögen Tony Irving. Willy Björkman verkar vara en skicklig snickare men han kan uppenbarligen inte dansa. Avsluta hans sorgliga medverkan och låt honom dansa sin sista tango ikväll. Nu låter vi bäste dansare vinna.