”Kommersiell radio har gjort hemläxan”
Karin Magnusson: Koncessionsavgiften orimlig
Det är möjligt att det sorterar under välfärdsproblem, men det är i så fall något jag i morse delade med nästan en och en halv miljon andra svenskar. Jag körde till jobbet och var utelämnad till Sveriges Radio. Samtidigt som jag hörde en spårvagnsförare omsorgsfullt berätta om utmaningarna spårvagnstrafiken står inför, sköljde en våg av det förflutna över mig. Den tid när det fanns en (1) kanal som spelade populärmusik. När det fanns en (1) ungdomsprogramledare och det var Ulf Elfving.
Jag lyssnar på radio. Jämt. P1 Morgon klarar jag av hemma – före, efter och under frukosten. ”Ekot”, ”Vetenskapsnyheterna”, ”Kulturnytt” likaså. Men i bilen till jobbet vill jag lyssna på musik. Och jag vill gärna bli underhållen. Och nej, P3:s snusförnuftiga ”Morgonpasset” är inget alternativ. Hur jag än lyssnar blir jag inte klok på vem programmet vänder sig till. Det är en ungdomskanal och man bjuder in gäster som, tja – Dagens Nyheters nya chefredaktör Gunilla Herlitz och riksbankschefen Stefan Ingves. Inget fel i Herlitz eller Ingves. Men i ”Morgonpasset” for chrissake? ”Morgonpasset” är ett morgonprogram som inte vill vara ett morgonprogram, med programledare som inte vill underhålla.
De kommersiella radiokanalerna har under tiden gjort sin hemläxa. De har målmedvetet byggt sina profiler och programkoncept och levererar timme efter timme, vecka ut och vecka in den bästa morgonunderhållningen, inte oviktigt eftersom morgonen är den starkaste lyssningsperioden för all radio. Mellan klockan 06 och 09 lyssnar 1,4 miljoner eller 20 procent av alla svenskar på privat radio.
Den här ansträngningen har belönat sig. År efter år sopar den kommersiella radions morgonprogram mattan med Sveriges Radio när branschen delar ut det Stora radiopriset. Tidigare i höst belönades ”Äntligen morgon” i Mix Megapol. Senioren Gert Fylking, med plats i Riks ”Morgon Zoo”, prisades av folket som bästa manliga programledare.
Efter morgonens radioskugga har reaktionerna på många håll varit ”skönt”, och att tystnaden borde vara för evigt. Och – harkling – alternativet skulle vara vilket, att vi lade ner den kommersiella radion? I 16 år har vi haft reklamradio. Framtiden var här redan i går, det är bara att hantera.
Den kommersiella radion har knappast heller gjort Sveriges Radio sämre i de grenar där de briljerar: kvalificerad nyhetsbevakning, kulturprogram, vetenskapsfördjupningar, granskande och avslöjande samhällsprogram. Där är den kommersiella radion chanslös. Det konstiga är att där Sveriges Radio verkligen kunnat välja att ta upp konkurrensen, säg på morgonen, i kanalen som förnärvarande är en angelägenhet för elva procent av Sveriges befolkning – P3. Men där lallar man på som det vore 1996.
1993 släpptes radion fri i Sverige och den kommersiella radion har sedan dess betalat runt två miljarder till staten för att sända reklamfinansierad radio.
Jämför man med andra branscher inser man det orimliga:
För kommersiella tidningar finns presstöd och den kommersiella tv:n är inte längre belagd med koncessionsavgift. Därför är det obegripligt att reklamradion är det.