Hockey – en sport för de rikas barn
Debattören: Att göra Salmings och Lidas karriärresa är snart omöjligt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-01-09 | Publicerad 2017-01-04
DEBATT. Att få vara med i ett hockeylag är i dag ytterst få förunnat. För en 14 år gammal juniorspelare är mediankostnaden inte mindre än 19 530 kronor per säsong, enligt statistik från Riksidrottsförbundet (RF).
Forskningsprojektet ”Ung livsstil” slår fast att det är åtta gånger vanligare att tonåringar från hushåll med hög socioekonomisk ställning spelar hockey än tonåringar från resurssvaga familjer.
Snart har hockeyn förlorat sin folkliga status och kan placeras in bland andra statussysslor som golf och segling – en sorglig degradering.
Hockeyns och idrottsrörelsens öde tåls att funderas över nu när Sveriges främsta talanger slåss om guldmedaljer i juniorhockey-VM i Kanada (för spelare under 20 år).
För tv-tittarna har turneringen blivit en chans att få bekanta sig med landslagets framtida stjärnor och kulturbärare.
Men frågan är vem som blir Sveriges nästa Börje Salming eller Nicklas Lidström – slitvargar som började sin resa genom att ihärdigt nöta slagskott på bruksortsuterinkar.
Det är inte alls säkert att det finns några sådana spelarkaraktärer kvar i dagens juniorkullar. Det räcker nämligen inte på långa vägar med motivation och intresse längre – de som inte kommer från en stabil medelklassfamilj slås ut redan innan de ens satt på sig sin första matchtröja. Träningsavgifterna ökar och kostnaderna för utrustning har rusat, vilket tvingar föräldrar att släcka sina barns hockeydrömmar tidigt.
”Det har blivit jäkligt dyrt att vara hockeyförälder. Framförallt är det klubborna som stuckit i väg i pris”, berättar Johan Bonde som varit materialförvaltare för Leksands IF sedan 1999. En J18-spelare (17– 18 år gamla) förbrukar i snitt ungefär 10 klubbor per säsong och en klubba kostar runt 1 000 kronor i den åldern, uppskattar Bonde.
I storstadsklubbarna är möjligheterna att spela hockey minimala för de med arbetarbakgrund. Man kan verkligen fråga sig hur ”allmän” den Allmänna Idrottsklubben (AIK) är när enbart träningsavgiften för pågående hockeysäsong är 10 000 kronor för en 15 år gammal spelare (i det ingår inte någon utrustning eller kostnader för försäsongsträning och cuper).
Varför är då stigande kostnadströsklar inom ishockeyn så viktiga att diskutera? Det är ju bara sport, kanske någon invänder. Men den som tror att ekonomisk utslagning inom idrottsrörelsen inte har politisk betydelse misstar sig grovt. Idrott har spelat en central roll i att forma det sociala kapital som lagt grunden till den svenska samhällstilliten.
Genom cuper, träningar, läger och seriespel har idrottare från olika områden och bakgrunder mötts. Att hockeyn nu har blivit en klassfråga är därför ett av många exempel på hur ojämlikhet raserar viktiga funktioner som tidigare har förenat.
I stället för att hålla samman riskerar idrotten att söndra.
Nu behövs nya kreativa lösningar för att fler ska kunna börja spela och i slutändan satsa på hockey – och andra idrotter med dyra material- och träningskostnader. Klubbarna måste samverka med kommuner, företag och civilsamhälle.
Kanske går det att hitta inspiration från Centrala studiestödsnämnden (CSN) och inrätta ett system där de spelare som satsar hela vägen upp i U16-, J18- och J20-ligorna (när kostnaderna blir som högst för ungdomsspelare) kan få låna till avgifter och utrustning? Då kan föräldrar känna sig trygga i att det finns ekonomiskt stöd om deras barn når långt inom idrotten.
Kanske kan utrustningstillverkarna komma med initiativ som kan bidra till att färre slås ut av ekonomiska skäl?
När före detta NHL-stjärnan Mikael Renberg för några år sedan varnade om att hockeyn blivit en ”överklassport” efterlyste han ett nytt system där klubbarna får större ansvar att tillhandahålla utrustning. Hur kan en sådan lösning utformas på bäst sätt?
Något måste göras för att säkerställa att idrotten finns till för alla, vi har inte råd att förlora de få förenande folkrörelser vi har kvar.
Kalle Sundin
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.