Lyssna på FN – stoppa utvisningarna till Irak
Christina Höj Larsen (V): I onsdags gick ännu ett chartrat plan till otrygghetens Bagdad
Tidigt i onsdags morse lyfte ett plan från Arlanda. Det var inte ett plan fullt av glada semesterfirare som förväntansfulla såg fram emot sol och bad, ledighet och tid att umgås med familjen.
Tvärtom var planet fullt av förtvivlade människor som utvisades till ett farligt, osäkert och sönderfallet Irak. Människor som skiljdes från trygghet och ibland även familj i Sverige.
Ombord fanns en pappa som tvingades lämna sin flickvän och fem månader gamla son. Ytterligare två blivande pappor fick skiljas från sina höggravida fruar. På flyget fanns även personer ur minoritetsgrupper som just nu löper stor risk att hotas och förföljas i Irak, däribland kristna, som är utsatta för omedelbar livsfara.
Vi vet ännu inte exakt vad som hände på planet. Vi vet inte hur många som skrek, grät eller kämpade emot. Det kommer vi kanske aldrig att veta. Men genom polisens protokoll och verkställighetsrapporter från andra massutvisningar under 2010 vet vi hur det brukar gå till: handfängsel är vanligt förekommande, ibland används även fot- och midjefängsel liksom lugnande medicin. Spotthuva – en liten påse som träs över huvudet för att hindra den utvisade att spotta – används ibland i upp till nio timmar. Metoderna som använts under årets massutvisningar belystes effektivt i radioprogrammet ”Kaliber” för några veckor sedan.
FN:s flyktingorgan, UNHCR, är på plats i Irak hela tiden. Med kontor och rapportörer i praktiskt taget hela landet är de väl medvetna om vad som pågår. De ser hur människor på plats lever. De hör explosionerna och får bevittna resultaten i form av döda, skakade och förstörda hem. Allra farligast är situationen för ensamstående kvinnor, kristna och andra minoriteter och personer utan id-handlingar. UNHCR följer landets många internflyktingar och vet hur livet formar sig i flyktingläger utan vatten, el eller andra förnödenheter. De möter också upp de som utvisats från Sverige och vet vilket liv dessa människor har att vänta – ett liv utan rättigheter som säkerhet, hälso- sjukvård, bostad eller skola. Resvägen för dem som ska vidare till det kurdiska området i norr är mycket farlig enligt UNHCR:s bedömning.
UNHCR vädjar därför till Sverige att inte ännu tvångsutvisa irakiska flyktingar till delar av Irak där staten inte kan garantera medborgarnas säkerhet.
Varför fortsätter då flygen lyfta från Arlanda med kurs mot Bagdad? Varför är det viktigare att så snabbt som möjligt massutvisa irakier än att kunna garantera deras säkerhet? Migrationsverket anser att de med gällande lagar inte har möjlighet att handla annorlunda än de nu gör. Det kan diskuteras. Viktigast just nu är att inte utvisningarna fortsätter.
Utvisade irakier sätter nu sitt sista hopp till att Europadomstolen ska hinna ge dem uppskov innan de skickas ur landet. Tusentals ansökningar från utvisningshotade irakier blockerar Europadomstolens viktiga arbete i andra viktiga människorättsliga ärenden, och utvisningarna fortsätter även om svar ännu inte kommit från Europadomstolen.
Bara några timmar efter att planet påbörjat sin färd mot Bagdad satt jag och andra riksdagsledamöter och lyssnade till UNHCR:s vädjan att inte fortsätta utvisa med tvång till bland annat just Bagdad. Jag hoppas och tror att även Migrationsverket hörde denna vädjan. Men kommer man att hörsamma den? Migrationsverket har alla möjligheter att (ex officio) ge uppskov till utvisningshotade till dess att ett principiellt viktigt mål rörande Irak avgjorts av Europadomstolen. Situationen för asylsökande från Irak visar tydligt på bristerna i nya utlänningslagen. Vänsterpartiet kräver att lagen snarast ses över och ändras så att de som i likhet med dessa människor verkligen behöver skydd också får det.
Christina Höj Larsen
Migration- och flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet