Vem lyssnar på kvinnorna?

Karin Magnusson

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-05

helskärm

Vem fan kommer att tro på en horas vittnesmål?

Frågan ställdes en gång av Leif GW Persson.

Den är högaktuell i debatten om kungaboken.

Anonyma källor är problematiska. Ett ansikte, ett namn, en person vars handel och vandel kan granskas har större trovärdighet än någon som heter A, B, C, D, E, F, G och E.

Så heter de många kvinnor som figurerar i ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken”.

Kvinnor som i vissa fall jobbade som strippor. Som prostituerade sig eller som bara var vanliga Stockholmsbrudar som gillade att partaja.

Kungens vänner som förekommer i boken tävlar om att ta avstånd från innehållet.

”Fria fantasier”, har kungavännen och finansmannen Anders Lettström sagt om boken.

”Det är lögn, lögn, lögn, lögn”, sa kungafixaren Christer Gustafsson.

Att han ordnat tjejer till kungens middagar förklarar han med att han är serviceminded. Kunderna och gästerna ska må bra.

Nu står en krets av högt uppsatta män inför en bra sak och en dålig sak.

Det dåliga är att tjejerna gett långa och väldigt detaljerade intervjuer med tre författare. I dessa intervjuer har de oberoende av varandra berättat att det på festerna har förekommit sex. Dåligt för respektabla medborgare.

Det bra är att ingen träder fram med namn och bild. Några av de som pratar har dessutom en historia från samhällets skuggsida. Ingen makt. Inget inflytande. Bra för respektabla medborgare, eftersom de går lätt att avfärda och saken kan dö.

Det har hänt många gånger förut.

Leif GW Perssons uttalande om att ingen tror på en horas vittnesmål fälldes i en intervju för boken ”Makten, männen, mörkläggningen”, om Geijeraffären. Den skrevs av Deanne Rauscher och Janne Mattsson, Rauscher är också en av de tre författarna till ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken”.

Leif GW Persson har helt rätt. Vem tror på en prostituerad?

”Slidder, sladder”, sa Olof Palme på 1970-talet om uppgifterna att justitieminister Lennart Geijer skulle ha besökt bordellmamman Doris Hopp.

Trots att uppgiften hade formulerats till statsministern i en PM från rikspolischefen Carl Persson. Justitieministern hade dessutom haft sällskap av andra högdjur, landshövdingar och kändisar.

I samma PM klargjordes också att brottsutredningen mot Hopps bordell ­inriktades – enligt åklagaren Erik Östbergs intentioner – på att det skulle tas hänsyn till kundernas anonymitet.

Kvinnorna kan man förhöra i parti och minut. De blir männens bästa alibi. ­Varför skulle en justitieminister besöka en bordell? Det faller på sin egen orimlighet.

Etablissemangets dementiapparat gick för högtryck och frågan om de ut­pekade politikerna utreddes aldrig på djupet.

Flera av kvinnorna som berättar sina historier i ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken” är nu medelålders. De har barn och familj och vill inte att deras historier ska komma ut eftersom omgivningens dom inte är nådig. Mot en finans­man väger en kaffeflickas ord lätt.

Så var det då. Så är det i dag.