Vad ska ersätta vår monarki?
Brudöverlämning? Vad kommer härnäst? Takfläkt och Soda–stream på Haga?
Debatten om kungahuset är motsägelsefull och präglas av en blandning av klasshat och självbelåten medelklasselitism. Kungahuset jämförs med schlager eller med ett avsnitt av ”Big brother”. Oförarglig underhållning och farligt normbildande på samma gång. En distraktion från viktigare grejer, riktiga politiska diskussioner.
Att kungahuset är en odemokratisk institution är det som vanligen sätter punkt för diskussionen.
Jovisst. Konstruktionen med en statschef som ärver sitt ämbete är odemokratisk. Men det går inte att bortse från att monarkierna återfinns i stabila demokratier som exempelvis Sverige, Holland, England och Norge. I Per Svenssons nyutkomna och svängiga essä ”Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu”, förklarar han denna paradox med att det är just
demokratin som varit garanten för de – maktlösa – monarkierna. Medan militaristiska länder med historiskt svag demokrati som Ryssland, Tyskland och Turkiet demolerade sina kungahus.
Åter till Sverige där diskussionen står och stampar och inte ens den mest glödande republikan förmår leverera ett alternativt förslag till nuvarande statsskick.
Efter uppgörelsen i Torekov 1971 framstod det som så självklart. Av kungens makt kvarstod blott en dekorativ plym. Vi var, enligt Olof Palme, endast ett pennstreck från republik. Rationellt, enkelt och pragmatiskt. Men 40 år efter detta trosvissa uttalande står vi fortfarande stadigt med fötterna i monarkin som vi gjort sedan förhistorien. Om det beror på historiens benhårda grepp om nuet, vår brist på alternativa samlande samhällssymboler eller en fixering vid blodsmystik är jag inte människa att svara på. Men den antimonarkistiska glöden är uppenbart hetare än viljan att formulera ett republikanskt alternativ. Och med den bakgrunden är det inte konstigt att stödet för kungahuset står sig relativt stabilt.
Sveriges största kungakritiskaparti är Socialdemokraterna. Vid kongressen förra året fimpade man med en mening motionerna från bland annat Sollentuna arbetarekommun som ville förverkliga partiprogrammet avseende avskaffande av monarkistiska arvsprincipen och införandet av republik. ”Partistyrelsen vidhåller partiprogrammets principiella ståndpunkt men är i nuläget inte beredd att prioritera frågan om förändringar i statsskicket eller i de villkor som gäller för statschefen.”
Och det sammanfattar väl läget rätt bra.
Men jag är på riktigt nyfiken på hur ett alternativt statsskick skulle formas. Ska vi välja president var fjärde år? Blir det i så fall en dekorativ plym som i Tyskland? Eller en betydande politisk maktfaktor som i USA och Frankrike? Kan Lars-Erik Lövdén (S) bli president? Skulle, säg, Ebba Lindsöö kunna bli den samlande svenska kraften? Kan Runar bli den som representerar Sverige eller ska vi kanske klara oss utan statschef och låta den folkvalda statsministern vara Sveriges ansikte utåt?
Med start i morgon ger vi plats åt debatt om hur en övergång till republik faktiskt skulle kunna gå till och hur en sådan skulle se ut. Vad tycker du? Diskutera med oss på aftonbladet.se.