Prata om människor istället för siffror

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-13

V: Det är något sjukt med debatten om sjukskrivningarna

Det är något sjukt med debatten om sjukskrivningarna. Sjuka ställs mot friska. Och vi diskuterar om det är okej att tvinga döende att söka jobb.

Nu måste vi vända på hela debatten. Istället för att diskutera hur mycket de sjuka ska få kosta får vi inse att vi alla en dag kan ha oturen att bli sjuka. Och istället för att fråga vilka krav staten ska ställa på den enskilda individen bör vi fråga oss vilka krav vi som individer har rätt att ställa på staten.

Låt oss prata om hur länge sjuka ska behöva vänta på hjälp istället för hur länge de ska ha rätt att vara sjuka. Låt oss diskutera vilka incitament myndigheter och arbetsgivare ska ha för att erbjuda rätt stöd på vägen tillbaka till ett friskt och aktivt liv. Och låt oss tillsammans fundera på hur vi kan skapa ett samhälle där vi tar tillvara på den vilja att bidra till det gemensamma bästa som finns hos oss alla, även hos dem som har så ont i kroppen att de bara kan jobba tio timmar i veckan.

När Riksdagen före jul debatterade regeringens nya hårdare regler för sjukskrivning avbröts debatten av en man på åhörarläktaren som skrek att politiken leder till att sjuka begår självmord. Jag menade i ett inlägg i debatten att mannen på läktaren hade fog för sin oro. Moderaternas Gunnar Axén svarade med att anklaga mig för att i onödan oroa sjuka människor.

Denna replikväxling blir utgångspunkten för säsongspremiären av Uppdrag Granskning i kväll. I programmet fick Gunnar Axén och jag kommentera ett reportage om Mari-Louise i Grängesberg som tog livet av sig efter att ha fått ett brev från Försäkringskassan.

Historien om Mari-Louise är viktig eftersom den visar fram ett av alla de människoöden som döljs bakom statistiken över långtidssjukskrivna och förtidspensionerade.

Hittills har vi i debatten stirrat oss blinda på siffror. Nu måste vi anstränga oss för att se människorna bakom dem.

Alla är vi olika. Det finns inte en lösning som passar alla. Om vi menar allvar med att vi vill ge människor en möjlighet att komma tillbaka till ett friskt och aktivt liv måste vi därför erbjuda individuella lösningar. Många kan återvända till arbetslivet om de får rätt stöd och om arbetsvillkoren utformas utifrån människors olika förutsättningar. Men hittills har lösningarna varit för fyrkantiga.

Individen måste få en starkare ställning. Den enskilde skall ha ett rehabiliteringsombud som driver på rehabiliteringsprocessen och enbart har den sjukskrivnes intressen i fokus.

Den som är sjuk ska inte behöva tvista med olika myndigheter om rätten till service och ersättning. En Rehabiliteringsmyndighet kan utgöra första instans när Arbetsförmedling och Försäkringskassa har olika åsikter om ansvar och försäkringstillhörighet.

Den enskildes delaktighet är avgörande för en lyckosam rehabilitering. Därför måste delaktighet vara utgångspunkten i rehabiliteringen istället för misstro och bestraffning av sjuka och funktionshindrade. Men den enskildes kraft och vilja måste snabbare tas tillvara. De offentliga systemen har alltför länge haft en oförmåga till detta.

Det finns stora och eftersatta behov av medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Dessa problem måste lösas genom mer personal i sjukvården och förstärkt rätt till rehabilitering. Rättssäkerheten i sjukförsäkringen måste öka, handläggningstiderna bli kortare och möjligheterna att återgå till arbetslivet efter långtidssjukskrivning måste bli bättre. Den behandlande läkarens roll måste stärkas, det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste intensifieras och arbetslivet måste bli mer rymligt.

Trygga människor klarar större motgångar, orkar kämpa hårdare för att komma tillbaka och vågar pröva fler nya lösningar. Därför måste vi ha generösa välfärdssystem som gör att den som är frisk inte behöver oroa sig för att sjukdom ska rasera ekonomin och att den som är sjuk kan koncentrera sig på att bli frisk.

Allas energi och kreativitet behövs om vi ska kunna bygga världens bästa välfärd i Sverige. Därför behöver vi en bättre fungerande rehabilitering som ger fler möjlighet att komma tillbaka till ett friskt och aktivt liv.

LiseLotte Olsson