Det är inte föräldrarna som ska vara lärare
Jag skäms när jag läser om Pisa.
Att svenska skolelevers resultat rasar är dystert och beklämmande.
Men vems fel är det?
Ja, lite är det ju mitt. I egenskap av förälder.
Läser mitt barn tillräckligt? Knappast.
Försöker jag? Ja. På alla sätt.
Förlåt, det var en uppvinkling. Jag gör inte allt för att han ska läsa: Jag rycker inte telefonen ur hans hand, jag kontrollerar inte att han faktiskt bläddrar, eller att mobilen inte ligger i boken. Men jag försöker förklara begreppet läsförståelse, hur viktigt det är att kunna ta till sig texter, hur hjärnan slutar fungera om du inte utmanar den. Hur svårt det kommer vara att förstå världen, om du inte har orden.
Tar han till sig det? Nej.
Till slut gjorde vi en deal. Femhundra kronor per fem utlästa böcker.
Mycket pengar? Ja. Men ni måste förstå att det kommer ta ett halvår innan utmaningen är avklarad. Jag hinner skrapa ihop.
Jag tänker på mitt ena barns skola och ser hur de försöker uppmuntra till läslust.
Svenskläraren var mycket tydlig på ett föräldramöte:
Läs för era barn.
Jag kände mig träffad och uppfriskande uppläxad. Jag gillar när lärare lägger sig i. På samma sätt som föräldrar måste kunna lägga sig i skolgången, trots att det är väldigt inne att tycka att man som förälder ska knipa sin trut. Föräldrar ska vara bakgrundsfigurer.
Ungefär: Jag uppfostrar barnet, och hoppas att han beter sig. Förbjudet: Retas, avbryta klasskamrater, ha på sig mössan i klassrummet.
Men i min tur förväntar jag mig att mitt barn ska lära sig i skolan – inte bara testas på löpande band.
Jag gör vad jag kan i hemmet för att stimulera kunskapstörst, men det är inte föräldrarnas uppdrag att bedriva skolverksamhet, även om det emellanåt kan upplevas så. Utan min pappa hade jag exempelvis aldrig klarat matematiken (tack och förlåt). Mina barn har dessvärre två matematiskt inkompetenta vuxna i sin närhet. Men 10-åringen klarar den tack vare sig själv – och sin lärare.
Mer kräver jag inte.
Bara en grundlig utbildning för mitt barn.
Att han får det är regeringens ansvar.
Liberalernas Johan Pehrson kallar resultatet för en ”kunskapskollaps”. Ett ord han filat på, månne. Han är skicklig på sådant.
Men vi behöver mindre av slagfärdiga citat, mer av: Nu jävlar vänder vi det här. Varenda unge ska med.
Vänd misslyckandet, ge barnen adekvata resurser och gör det nu – allt annat är ett oförlåtligt svek.
