Prata inte med mig om du skickar tumme upp
”Hej!” går an – men aldrig ”Hej”.
Och vad du än gör, använd inte den passivt aggressiva emojin med det försiktiga leendet.
Ring mig inte, om du inte heter Clara. Vi hittade varandra i vuxen ålder, och insåg att vi ju väntat på varandra. Hon är också den en enda jag har regelbundna telefonsamtal med. Första gången hon ringde trodde jag att något hade hänt, för vem ringer mer än mamma, men hon ville liksom ingenting.
Det är bara hon som har direktlina på det här sättet. Jag svarar inte i telefon, och alla som försökt ringa mig har förhoppningsvis förstått det. Det är verkligen inte du, utan i allra högsta grad jag.
Jag känner mig givetvis under attack och mitt svar blir därför Janne Anderssonskt
Det värsta är när min man ger mig telefonuppdrag. Till exempel att hitta en snickare.
Har du ringt än?, frågar han dagligen.
Jag känner mig givetvis under attack och mitt svar blir därför Janne Anderssonskt: När lagade du mat senast? Städade badrummet? Ring själv, om det är så oerhört brådskande. Det är dessutom UTE att renovera. Sen stövlar jag därifrån, arg som ett bi, förnärmad att han utkräver ett vuxet beteende av mig och det lilla barnet inuti som våndas.
Jag hör tonen, sucken som inte ännu har lämnat hans lungor. Den säger: Skärp dig och gör det bara. Förståeligt, men jag är inte ensam. Bland unga är telefonskräck nämligen ett verkligt problem. Jag är alltså i tiden.
Med mig pratar du bäst via meddelanden, men även där finns restriktioner.
Särskriv gärna, stava fel, använd de i stället för dem. Fritt fram för jätte kul, så länge du avslutar med ett utropstecken!
Men skickar du tummen upp kan du räkna med skav. Då kommer jag fråga om du är sur, vad har jag gjort för fel, och vill du verkligen in i den dialogen?
Skriv inte bara ”okej”, om du menar ”okej!”. Det första är ointresserat, på gränsen till irriterat. Det andra är spirande optimism.
Det är monumental skillnad på ”Hej!” och ”Hej.”
Och, för allas välmående, använd inte den passivt aggressiva emojin. Den som vid första anblick uppfattas som vän med sitt lilla leende, men är allt annat än. Ni som vet, vet precis vilken jag pratar om, för alla andra – fråga en tonåring.
Om du mot förmodan inleder sms:et med en hälsning så gör du det förstås med ett utropstecken. Allt annat signalerar allvarligt samtal. Det är monumental skillnad på ”Hej!” och ”Hej.” Allra värst är ”Hej”, utan något skiljetecken. Vill du att jag ska lägga resten av dagen att fundera på vad jag har gjort för att störa dig till den graden?
Känslomässigt kompetent, eller bara ängslig?
Troligtvis det senare.
Men enligt uppgift, alltså grundat på samtal med folk jag känner, så är vi fler som har samma referensram.
Trams? Ja, men tänk på vilken emoji du använder när du ska berätta det för mig.
