Jag slutade med SSRI – då hände det här
Vi vet vad som händer när vi tar medicinen.
Men har ingen aning om vad det innebär att sluta.
På Aftonbladet läser jag en studie om att SSRI, alltså antidepressiv medicin, kan göra en känslomässigt avtrubbad.
Det går också att läsa om olika människors upplevelse av medicinen.
En kvinna har försökt sluta sju gånger men tycker utsättningen är ”ett helvete”.
Så, jag bestämmer mig för att göra samma sak.
Jag vill ta reda på:
1. Om jag faktiskt är avstängd.
2. Hur svårt det kan vara att sluta.
Besvärligt, visade det sig.
De fysiska symtomen, upplevelsen av elektriska stötar i hjärnan och ansiktet, rastlösheten, trycket över bröstet, känslan av att stå utanför sin egen kropp, är överkomliga men intensiva.
Det är mattan som ryckts undan för alla känslor som jag har svårast att hantera.
På Ica blir intrycken för många.
Var ska jag ens börja?
Sliter åt mig en gurka och rör mig snabbt genom grönsaksdisken.
Jag ska handla middag till familjen, vi är fyra, och hjärnan känns överkokt. Jag kan inte ta ett enda vuxet beslut.
Att komma på vad man ska laga för mat är att dagligen utföra en insats värdig Bragdguldet, och att göra det i det här nya tillståndet är nästan omöjligt. Kungens medalj för tapperhet i butik, jag ser den inte på min jacka, men jag förtjänar den.
Min kompis som är kock tipsade om att alltid ha blekselleri hemma för alla dessa dagar i middagsvånda. Begriper inte hur det ska hjälpa mig, så jag hoppar.
Går vidare och blir akut ledsen. Känner nämligen med all mat som inte handlas, att den blir bortvald. Stirrar på en röding i disken och undrar varför ingen vill ha den.
Irrar omkring, tar ett paket pasta, ett paket Sandwich. Så där ja. Det blir gurka och penne till middag, kära familj. Och efterrätt, eller möjligtvis förrätt. Beror på barnens humör och mitt tålamod.
Ett par dagar senare tittar jag på Talang. Och upplever tre utomjordiskt starka känslor. Den ena är att Pär Lernström är en otrolig programledare, finns nog ingen bättre. Den andra är något nummer som får mig att hulkgråta, fyraåringen undrar om jag är ledsen och jag måste försöka förklara fenomenet rörd, och i tredje fallet är det en skam så stor att jag inte kan titta på teven. Vilket gör min nioåring perplex: Men det är ju inte du som framträder?
Nej, men det känns så.
Jag känner nämligen alla känslor. Hela tiden.
Alla oförrätter som jag någonsin varit med om ältar jag. Inte litegrann, utan med inlevelse av en Dramaten-skådis. Lite Reine Brynolfsson-manér.
Älterskan från Västerbotten har sin tid i rampljuset. Passa dig om vi har en olöst knut, nu ska jag reda ut. ”Minns du när du…”, kan det låta.
Är det så här ni har det, som inte går omkring med hängslen och livrem?
SSRI tog mig ur en mycket mörk period. Jag var inte lite ledsen, snarare lamslagen. Kanske bara en kvinna utan hobby, eller faktiskt vilse på riktigt. Rent av deprimerad, även om jag har svårt att använda det ordet av oklar anledning.
Under de två åren jag ätit SSRI har jag känt mig som mig själv: Skör men stark. Men sen började jag tänka på det där, skulle jag kunna vara gladare än jag är nu? Jag måste få ta reda på det.
Jag vill inte säga att tabletterna skrivs ut lättvindigt, för medicinen räddade mig. Och vid behov skulle jag ta den igen.
Med det sagt. Vi är många som äter SSRI. Var tionde ung tjej. Och fler barn än någonsin. Tre gånger vanligare än för femton år sedan, enligt ett inslag i Studio ett nyligen.
Vi vet vad som händer när vi tar medicinen, men den samlade informationen om hur det är att gå av den verkar bristfällig. Och det är det inte bara jag som vittnar om.
Läkaren Sven Ternov beskrev i en debattartikel 2013 hur svårt han tyckte det var att sluta, och tyckte medicinen borde skrivas ut med brasklapp.
En artikel som fick stor spridning, och plockades upp igen 2019.
På Facebook finns stödgrupper med alternativa förslag på att trappa ner.
När du bestämmer dig för att sluta ger din läkare dig ett schema för antalet milligram du ska ta per dag och sen ska du klara dig själv.
Men vad ska du göra av alla känslorna? Hur ska du våga tro att det är tillfälligt?
Jag frågade en läkare i min närhet: ska det vara så här?
”Min erfarenhet är att det brukar gå bra”.
Tillåt mig ifrågasätta, vi är många som famlar.
