”Jag är en riktig joggare”
Publicerad 2014-06-04
”Otränad, med 20 kilos övervikt, tvingade jag mig ut för att jogga”
Jag har sprungit två mil på två dagar. Och inte nog med det, nu säger min kropp att den kan tänka sig ett till löppass senare i kväll?! Jag har svårt att i ord beskriva hur overkligt och samtidigt självklart det känns. Jag är en joggare, på riktigt.
Jag springer inte särskilt snabbt, men ofta och gärna, och på senare tid längre och längre. Hur blev det så här? Hur blev jag så här?
För sex år sedan mådde både jag och min kropp ganska dåligt. Jag hade genomgått några år av misslyckade IVF-försök, jag blev gravid men min skadade livmoder klarade inte av att bära ett barn. Det blev många missfall och dessa hanterade jag bland annat genom att äta väldigt mycket Ben & Jerry-glass. Ett tag kändes det som att det var det enda jag gjorde, åt glass. 20 kilos övervikt skaffade jag mig. Övervikten störde mig inte – jag tycker om min kropp och jag tänkte att jag skulle träna bort de extra kilona efter att jag fått bli mamma.
Men till slut blev jag tvungen att acceptera att jag inte kan få barn.
I ärlighetens namn kände jag mig inte ett dugg laddad att börja träna men en dag ringde Aftonbladet och frågade om jag kunde tänka mig att vara ambassadör för Tjejmilen och då tvingade jag mig att tacka ja.
Helt otränad, med 20 kilos övervikt, tvingade jag mig ut för att jogga för första gången på 25 år. Jag orkade 900 meter. Efter dessa 900 meter hade jag blodsmak i munnen och en overklig träningsvärk i mina framben i typ fem dagar.
Hade någon då sagt till mig att jag skulle lära mig att tycka om att springa så mycket att jag alltid håller mig i form tror jag att jag hade skrattat ihjäl mig, eller blivit provocerad. Jag hade nämligen aldrig varit en joggare.
I min uppväxt idrottade jag, jag spelade fotboll men just löpträningen försökte jag alltid slippa. Att bara springa var i min värld sjukt tråkigt och meningslöst, men är i dag det bland det mest meditativa jag kan tänka mig.
Jag mår larvigt bra av att jogga, jag känner mig stark, har bra flås och om jag någon gång skulle råka bli kidnappad och dumpad i en skog så ser jag alltid till att jag orkar springa 1 mil.
Hur gick det då med övervikten? Nja, 15 kilo har jag sprungit bort men de resterande fem behåller jag som mjuka volanger runt min midja. Jag tycker helt enkelt för mycket om att äta för att vara beredd att släppa det. För mig är dieter inte ett alternativ – jag menar, jag kanske blir överkörd av en traktor i morgon.
Och om traktorn kommer vill jag inte vara hungrig!
/Mia
