”Aldrig mer ett dyrt gymkort”
Uppdaterad 2018-08-23 | Publicerad 2014-08-22
Det sägs att det tar 21 dagar att ändra en vana. Krönikören Zandra Lundberg har fått uppdraget att förbättra sin livsstil.
De senaste tre veckorna har hon ägnat sig så helhjärtat det går åt: Hemmaträning.
Mina grannar i lägenheten under hatar mig förmodligen.
Jag kan dock inte vara helt säker för jag har omsorgsfullt undvikit att möta dem i trapphuset de tre senaste veckorna.
Det skulle nämligen kännas alltför bisarrt att förklara vad jag hållit på med. ”Jo, det är så att jag gjort burpees inomhus de dagar det varit kasst väder, det är därför era böcker hoppat ur hyllorna och tavlorna rasat från väggen. Jo så att … det var bara lilla jag, hej hej!”
Det var nu 21 dagar sedan jag bestämde mig för att ta reda på om hemmaträning faktiskt ger någon effekt. Enligt alla peppiga träningsböcker ska det ju vara det enklaste i världen. Så min plan var: effektiv träning i 15–30 minuter om dagen fem gånger i veckan. När jag satte i gång var jag sjukligt motiverad. Jag och min kille hade nyss kommit hem från New York och vi hade ätit fem kilo mat varje dag och sköljt ner alltihop med öl och drinkar. Jag stod och vantrivdes i min svullna kropp vid rullbanden på Arlanda och kunde inte tänka mig något härligare än att få svettas riktigt ordentligt.
Så allt började bra. Riktigt bra faktiskt.
De första passen gick i ett huj. Jag var motiverad och körde riktigt hårt hela första veckan.
Jag förundrades över hur enkelt det var: bara att kasta sig ner på träningsmattan och börja köra. Träningen var avklarad innan jag knappt hann reagera på att den var påbörjad.
Tänk att jag i alla år släpat mig i väg till ett gym när jag lika väl kunde ha gjort allt på vardagsrumsgolvet!
Sedan kom den andra veckan. Plötsligt kom jag på mig själv med att blänga på träningsmattan borta i hörnet. Jag kände liksom ingen lust. Så jag sköt upp träningen till morgondagen. När jag vaknade dagen efter skämdes jag. Jag kände nej, nu kan varken vilda hästar eller något så simpelt som utebliven motivation stoppa mig. Så jag tvingade mig själv på mattan igen. Men någon liten röst i mitt huvud sa åt mig att jag nog var rätt trött och behövde ta det lugnt. Det var nog bäst att jag gjorde alla armhävningar på knäna i stället för på tårna. Till slut hade jag pinat mig igenom en 15 minuters youtubeträningsvideo där jag kände att jag helst av allt hade velat ge instruktörstjejen ett kok stryk.
Faktum är att hela vecka två gick trögt. Jag hade svårt att hitta motivationen och kände mig mest … fånig som låg hemma på golvet och stånkade. Ta mig till ett gym där jag får känna mig dum i grupp i stället tänkte jag, och svor i mitt stilla sinne över allt vad träning med egen kroppsvikt heter.
Så inför den sista veckan blev jag tvungen att jobba med den mentala biten (visst låter det som att jag ska delta i OS?).
Jag motiverade mig med: Det är 0,96 procent av min dag jag ska lägga på träning. Och det här med att det känns fånigt att flåsa i min ensamhet? För VEM känns det fånigt? Det är ju inte direkt någon annan där som kan värdera min insats.
Så jag körde på. Hårt.
Vildsint gjorde jag burpee efter burpee.
Till grannars stora förtret.
Och nu när tre veckor är över har jag svårt att motivera mig själv att någonsin betala dyrt för ett gymkort igen.
att träna hemma
VAD ÄR GREJEN?
Eftersom i princip alla träningsböcker och videor som släpps handlar om att träna hemma så tänkte jag: någon måste ju testa att det faktiskt fungerar också. Så det är vad jag har gjort. Tränat hemma 15–30 minuter om dagen, fyra dagar i veckan. Till min hjälp har jag haft en träningsmatta, min egen kroppsvikt, Youtube och Paolo Roberts ”En kvart om dagen”-bok.
WOW-FAKTOR
Jag hade nog inbillat mig att hemmaträning på något vis skulle kännas lite lättare än att träna på gymmet. Det gör det inte. Det är precis lika svettigt. Jag rasade inte i vikt, men jag känner att jag är i bättre form än innan.
HÄLSOEFFEKT
Jag känner mig piggare och aningen tajtare i kroppen (minus fyra centimeter i midjan). Jag känner mig inte lika stressad som jag brukar vara när jag vet att jag ska ta mig både till och från ett gym.
