Nato-krypandet har korrumperat Sverige
Välkommen till en värld där rättigheter ses som problem
Den turkiska regimen lovar nu att godkänna Sverige som Natomedlem.
Det är inget att jubla över. Priset är högt.
Vi har sett ett år av svenskt fotskrapande och ständigt stegrade turkiska krav. Utrikesministern har med sina återkommande försäkranden om att läget är hoppfullt allt mer kommit att likna ett slags Bagdad Billström. I måndags följdes det av ytterligare eftergifter.
Den svenska regeringen ska nu aktivt stödja Turkiet i landets försök att bli medlem i EU, ett krav inkastat i sista stund, möjligen som en förevändning att byta fot inför hemmaopinionen. I sak är kravet logiskt. Eftersom anfallet mot Ukraina inneburit att Ryssland för överskådlig tid blivit en internationell paria har Turkiet förlorat sin möjlighet att hota USA och EU med att närma sig Ryssland. Endast väst återstår. Men att Sverige lovar att medverka är en direkt pinsamhet. Turkiet är som bekant ljusår från att uppfylla unionens krav på respekt för demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter.
Regeringen Kristersson lovar också att trappa upp det mellanstatliga samarbetet mot så kallad terrorism till ”en ny nivå”. Det ska tolkas som att svensk säkerhetspolis och andra myndigheter ska hjälpa den turkiska säkerhetstjänsten MIT – ökänd för såväl tortyr som olagliga kidnappningar i andra länder – att komma åt PKK-anhängare och andra politiska motståndare. Så får det förnedringens år som följt på Madrid-överenskommelsen en fortsättning som är illavarslande såväl för den svensk-kurdiska befolkningen som för framtidens politiska flyktingar från Turkiet.
Brådskan är svenska politikers eget påfund.
Denna utpressningssituation har svenska politiker delvis själva försatt sig i och här illustreras en gammal sanning: den om vådan av brådska. I alla förhandlingar hamnar man i underläge om man är tidspressad och motparten har all tid i världen att utvärdera, ställa nya krav och obstruera.
Brådskan är svenska politikers eget påfund. Borgerligheten drevs förmodligen av lockelsen att ställa Nato-motståndarna inför fait accompli på ett sätt som för tankarna till Naomi Kleins begrepp chockdoktrin och av förhoppningen att göra Nato till en valfråga. Socialdemokraterna duckade taktiskt genom att överge alliansfriheten. Det kan inte uteslutas att utgången blivit en annan om det inte hade varit valår.
Men åtminstone sedan det ryska blixtkriget mot Ukraina misslyckades och övergick i ställningskrig har det inte funnits sakliga skäl att hasta, eftersom det militära hotet mot Sverige minskat, inte ökat. Det var väl känt. ”Ryssland är för en tid framåt militärt försvagat av anfallskriget mot Ukraina. Ryssland har därför begränsade möjligheter att genomföra ett konventionellt militärt angrepp mot andra länder”, konstaterades redan i den säkerhetspolitiska analys som låg till grund för beslutet att ansöka om medlemskap.
Att stressen och eftergifterna mer styrts av inrikespolitisk prestige än av något överhängande militärt nödläge gör dem bara mer tragiska.
Som beskrivning av den ärade medlemsstaten Turkiet låter det som en parodi, men vi som levt i den västeuropeiska fredsbubblan har haft råd att hålla oss med bilden av Nato som en fredsälskande klubb
Men den djupare sanning som uppenbarats är en annan: illusionerna om Nato har rämnat. På sin hemsida presenterar militäralliansen sin avskräckningsstrategi som ett medel för att ”upprätthålla de principer och värderingar den står för – individuell frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet”.
Som beskrivning av den ärade medlemsstaten Turkiet låter det som en parodi, men vi som levt i den västeuropeiska fredsbubblan har haft råd att hålla oss med bilden av Nato som en fredsälskande klubb av samsynta demokratier. Det var inte vi som drabbades av vare sig Natos olagliga bombningar av Serbien, utvidgningen av flygförbudet till krigföring i Libyen, den katastrofalt misslyckade ockupationen av Afghanistan eller det amerikanska anfallskriget mot Irak och övergreppen under kriget mot terrorismen.
Men nu står vi här, till midjan i realpolitiken, där en fjärran diktatur kan påverka både vår utrikespolitik och vår inhemska lagstiftning. Vi tvingas inse att mellanstatliga samarbeten drivs av nationella intressen och sällan präglas av någon allmän välvilja eller överdriven respekt för mänskliga rättigheter.
Och detta dessutom med en ryggradslös regering som redan innan vi är medlemmar låtit Sverige korrumperas moraliskt – jag hittar inget bättre ord för när idéer som för bara några år sedan hade varit oacceptabla genomförts på löpande band. Innebörden av att regeringen utnämnt Nato-anslutningen till utrikespolitikens ”överordnade värde”, har blivit att andra värden omvänt underordnats.
Man har adlat Turkiet till en ”demokrati” och förvandlat gårdagens hjältar i kurdiska YPG och PYD till dagens terrorister. Vapenexportstoppet till Turkiet, infört då turkiska styrkor i ett folkrättsvidrigt anfall angripit just dessa kurdiska organisationer, har också hävts.
Lag och domstolar har lyckligtvis i huvudsak satt stopp för Erdogans önskemål om att få sina politiska motståndares huvuden levererade, men inte helt. Den 1 december förra året deporterades Mahmut Tat, i Turkiet dömd mot sitt nekande för samröre med PKK. Det är ett unikt fall. Varken Sverige eller andra EU-länder har så vitt känt tidigare utvisat personer dömda för terroristbrott till Turkiet , då risken att de torteras är för stor. I turkiska medier uppmärksammades utvisningen just som en svensk eftergift.
Strax därpå satt utrikesminister Billström i turkisk tv och antydde att det skulle bli ett brott att vifta med PKK-flaggor. Polisen drog sitt strå till stacken genom att i medvetet lagtrots förbjuda koranbränning. Och i dagarna har justitieminister Gunnar Strömmer antytt att yttrandefriheten kanske trots allt är lite för vidsträckt.
Ja, välkommen till Nato, välkommen till en verklighet där rättigheter och rättsstat mest ses som hinder.
