Flyger med fåglar
PIA BERGSTRÖM skäms lite när hon skriver om en roman som är "hetsigt vacker"
Maj-Britt Wigghs "Jaget och fåglarna" är en både komisk och allvarlig roman. Förbryllande. Språkligt hetsigt vacker. Ett slags flyktförsök ur allsköns genrer (självbiografi, filosofi, kvasivetenskaplig äventyrsberättelse). Samtidigt en skildring av ett jags drömska fångenskap i sig själv.
Först ter sig det kvinnliga jagets besatthet av fåglar som en intellektuell viljeakt, en artrabblande fanatism: ”Jag säger det igen: fåglar. Det fanns en osannolik stark, innerlig och hungrande kärlek till dessa befjädrade varelser som nu efteråt förklarar min drift att ständigt ta mig vidare. Jag älskade deras vingar, former, färger, i början var jag inte diskriminerande, alla arter älskades ...”
Men fåglarna visar sig vara användbara också för ett inre betraktande, belastade av symbolik som de är; projektioner, klichéer, ett helt kluster av motsägelsefyllda föreställningar. Jaget är instängt och fåglarna är fria. Är det inte så? Eller är jaget förutsättningen för frihet? Och fågeln i sina instinkters våld.
I Wigghs förra roman Nattens Biologi (2003) närmade sig en chattande stockholmskvinna, ansvarig för fruktdisken på Ica, en blek och isolerad fladdermusforskare i Papua Guineas djungel. Den här berättelsen utgår från en medelålders kvinna boende på en nerlagd fyr. Man förstår att hon samlar sig för ett projekt av något slag. Hon brer ut sina fågelböcker, anteckningsböcker och kartor på sängen. En unken patchoulidoft, en dårhusvistelse i Marrakech, ett samtal med en enbent duva i Amsterdam eller ett rörande patetiskt försök att skjuta upp fyrverkerier för att hindra eleonorafalkarna på den grekiska ön Paximada att jaga små lövsångare (och slita dem i stycken redan i luften) – kvinnans osorterade erfarenheter söker sin mening, både metaforiskt och melodramatiskt.
Vad längtar jaget efter är när det längtar bort från sig själv? Till falkens eller lövsångarens frihet? Fågelkvinnans osjälviska vilja, patetisk eller inte, visar sig vara starkare än alla begärsprogram.
Och jag skäms lite för att jag uttrycker mig så fyrkantigt, det ena först, det andra sen, här och där, när Maj-Britt Wiggh lyckas gestalta det mesta med lätt och sinnlig samtidighet. Hennes bok får mig att längta bort från mitt rediga recensionsspråk, det tveksamma, egna.
