Linné och japanska kejsaren – ett år med Björck
Filmfestival i Stockholm
Snömodd och dis över Uppsalaslätten. En man tittar ut genom sitt slottsfönster och försöker över telefon styra upp förmiddagens aktiviteter. Måns Månssons kamera gör inget för att störa landshövdingen Anders Björck, länken mellan frälse och ofrälse. Under ett år följer Månsson Björcks arbete, som vid denna tid mest ägnas åt ett omfattande Linnéfirande. Vilket gör att många scener innehåller en eller flera personer iklädda 1700-talskläder.
Det skulle vara lätt att göra sig lustig över Anders Björck där han till tonerna av en ensam nyckelharpa går och sår i Linnés fotspår, men Månsson gör det inte så enkelt för sig. I cinema varité-anda, utan pålagd musik – nyckelharpan spelades av dam i 1700-talsoutfit – och med grynigt svartvitt foto får vi följa arbetet hos en ovanligt uppstyrd eventmakare. Den oavsiktliga komiken uppstår i de där händelselösa mellanrummen som hos en landshövding verkar vara tämligen många. Han ser faktiskt bara glad och nöjd ut en enda gång, efter japanska kejsarparets besök då kejsaren höll ett tacktal till Linnés ära.
Annars är H:r landshövding Anders Björck märkligt uttryckslös. Som om han går ner i ett vegetativt tillstånd mellan alla öppningstal, invigningar och guideturer. En ämbetsman i den svenska demokratins tjänst som här får chansen att putsa på sitt eftermäle. Frågan är om det hjälper. De flesta av oss kommer nog ändå främst att minnas Björck för hans koleriska utbrott i konstitutionsutskottet, och för hans kamp att få Uppsalaborna att sluta kissa på gator och torg.
