Petter Larsson svarar: Jag är skyldig – till journalistik
Ni exotiserar och svartmålar förorten – samtidigt som ni anklagar andra för att göra just det.
Och så gör ni anspråk på att kunna tolka den sociala oron, dessutom på ett sätt som förortsinvånarna tycker är oanvändbart.
Det är de två åtalspunkterna när Anders Johansson (29 maj) skäller ut ett knippe Aftonbladet-skribenter, däribland mig, som torgfört analyser av upploppen i Husby.
Kanske menar han att vi i vår iver att förklara upploppen koncentrerar oss för mycket på dem som kastar sten och bränner bilar, och att alla fridsamma förortsbor därför orättfärdigt dränks i ännu en kaskad av demoniserande bilder.
Men det är mer en gissning, eftersom Johansson inte direkt är den som skriver rakt på sak.
På den första åtalspunkten är jag otvetydigt skyldig. Det blir jag nämligen genom att överhuvudtaget skriva om upploppen, eftersom jag då ansluter mig till den gamla fina sporten att stigmatisera fattiga arbetarområden, som utövats i decennier av medier, forskare och politiker.
Att jag dessutom påpekar att Husby hemsöks av problem – arbetslöshet, fattigdom, konflikter med polisen – understryker väl bara svartmålningen, även om ordet vanligtvis brukar betyda att man överdriver eller hittar på.
Kanske är jag också skyldig på åtalspunkt två: ”auktoriteten, tonfallet, tolkningsanspråken”.
Det är mer osäkert, eftersom Johansson också fastslår att det är inget fel på våra analyser.
Är problemet alltså att analyserna överhuvudtaget görs och trycks? Borde jag helt enkelt tiga, fastän till och med Johansson själv tror att det kan ligga något i det jag skriver? Skriv kort, helst inte alls, som det gamla journalistskämtet lyder.
Jag förstår uppriktigt sagt inte vad han menar.
Låt mig dock till mitt försvar peka på en förmildrande omständighet: det journalistiska uppdraget.
När hundratals personer är indragna i återkommande upplopp på flera platser samtidigt tycker jag nog att medierna ska rapportera om och – faktiskt – tolka just detta. I stället för att, till exempel, koncentrera sig på det liv de flesta av invånarna lever till vardags. Jag tror inte att någon vid en husbrand skulle vilja ha tidningar som hellre skrev om alla de hus som inte brinner. Eller? Det hade onekligen varit intressant om Johansson lämnat sin helgarderade position som kritiker, och dristat sig till en åsikt om hur en acceptabel analys borde se ut.
Uppdraget att tolka betyder inte att man kan spekulera fritt eller bara titta efter det som passar den egna ideologin. Därför la jag mig vinn om att läsa på och bygga min artikel kring de kunskaper och vittnesmål som faktiskt finns från Rosengård, Storbritannien och Frankrike. Vi har ju sett liknande upplopp i fattiga områden i åtminstone hundrafemtio år i Sverige och Europa. Ska vi inte använda oss av den kunskapen för att förstå det som händer i dag?
Med risk, förstås, för att det just den här gången rör sig om ett skinande nytt fenomen och vi därför hamnar snett.
Och med resultatet, uppenbarligen, att någon tycker att vi hellre borde hålla tyst – fastän vi har rätt.
