En Carmen som slår tillbaka upprör Italien
Johanna Frändén om Metoo – och ett uppmärksammat rollbyte i operaklassikern
Är Carmen fortfarande Carmen om hon inte dör på slutet? Frågan ställs i Italien sedan den älskade operan gick upp på Teatro Maggio i Florens den 7 januari med ny upplösning. Regissören Leo Muscato har här vänt på rollerna i slutscenen där don José i Georges Bizets originalmanus dödar Carmen, och låter i stället Carmen skjuta ihjäl sin svartsjuke älskare i självförsvar.
– I vårt tidevarv, som är så fyllt av mäns våld mot kvinnor, är det motbjudande att applådera när en kvinna mördas. Med denna uppsättning vill vi visa kvinnor att de inte passivt måste acceptera våld från en man som don José, som säger sig älska dem men som fortsätter att slå, förklarar Muscato.
Mezzosopranen Veronica Simeoni, som tolkar titelrollen, säger att hon hoppas skicka ett hoppfullt universalbudskap till publiken.
– I dag finns så många sätt att protestera mot psykologiskt och fysiskt våld. Kvinnor kan och måste anmäla våld. Jag hoppas att min Carmen också kan hjälpa män att förstå att vi behöver ett mer humant språkbruk.
Premiärpubliken i Florens lät sig nu inte övertygas av Muscatos kreativitet och efter slutscenen buades regissören ut.
Diskussionen om huruvida det är rätt att byta ut rasistiska och sexistiska inslag i originalverk flammar upp med jämna mellanrum – att italienska kultursidor debatterar opera medan de svenska snarare sysselsätter sig med barnböcker känns generande symptomatiskt – och den lär inte finna konsensus den här gången heller.
Men den italienska debatten ska också ses i ljuset av Metoo-rörelsens mottagande i landet.
Den italienska skådespelerskan Asia Argento var en av de första kvinnorna att peka ut Harvey Weinstein som sexuell förövare, när hon detaljerat återgav hur den amerikanske filmmogulen utövat oralsex på henne trots att hon protesterat. Men stödet som hennes amerikanska kollegor snabbt åtnjöt av allmänheten förbyttes till hån på många håll i Italien.
Den fascistanstrukna högertidningen Libero – som för övrigt nyligen dubbade Muscatos uppsättning av Carmen till ”den senaste feministiska galenskapen” – gick längst i att ifrågasätta Argentos och övriga kvinnors vittnesmål, i ett furiöst påhopp med rubriken ”Först gör de det, sedan gnäller de och låtsas att de ångrar sig”. I talkshows på tv tilläts män i övre medelåldern (och inte sällan i numerärt överläge) fråga ut unga skådespelerskor om varför de inte sagt ifrån tidigare och huruvida de påstådda sexuella övergreppen gett dem fördelar i karriären.
Asia Argentos sociala mediekanaler fylldes av så mycket hat och ”victim blaming” att hon efter ett par veckor lämnade Italien och gick i exil i Berlin.
Att det offentliga Italien har svårt att orientera sig i jämställdhetsfrågor är inga nyheter. På ena sidan av moralskalan står Vatikanen som en konservativ konstant och ständig påminnelse om den patriarkala ordningen. På andra sidan finns Silvio Berlusconi och hans ökända ”bunga bunga”-orgier med unga prostituerade i lyxvillan på Sardinien.
Oavsett vilket håll italienska kvinnor blickar åt finns deras kropp och sexualitet i första hand till för någon annan. Kanske är det därför italienska feminister blivit så radikala.
Aktivistgruppen ”Cagne Sciolte”, vars namn betyder ungefär ”fria hyndor”, var en av de första att stötta Asia Argento, och flera andra feministiska grupperingar följde. Den italienska filmindustrin fick också sin egen Weinstein-affär, när tio kvinnor anklagade regissören Fausto Brizzi för sexuella övergrepp och trakasserier. De manliga kollegornas stöd till Brizzi var kompakt, men filmbolaget Warner Bros meddelade att man tog anklagelserna ”på största allvar”, avslutade samarbetet med Fausto Brizzi och avlägsnade regissörens namn i pr-materialet när man lanserade hans sista film just före jul.
Vid Women’s march i lördags var Asia Argento tillbaka i Italien och höll ett tal vid manifestationen i Rom, där hon bland annat krävde att den italienska preskriptionstiden för anmälan av våldtäkt förlängs från nuvarande sex månader efter misstänkt brott.
– Man förstår inte automatiskt direkt vad som hänt, många försöker normalisera beteendet. Jag var själv 38 år innan jag hörde en annan kvinna berätta om vad Weinstein utsatt henne för och för första gången kunde säga ”det har hänt mig med”, berättade Argento.
Italien, sett från utsidan, är ett lika delar reaktionärt och sexualiserat offentligt rum, där kvinnorna tycks dra det kortaste strået hur de än beter sig. Men någonstans röjer också oviljan att betrakta Weinsteins offer som just offer en både cynisk och ganska radikal syn som är utbredd i den italienska kulturen: Utgångspunkten att alla parter i ett korrumperat system har rätt att använda sig av just det kapital de förfogar över. Antagandet att kvinnor utnyttjar sin sexualitet för att nå dit de vill utan att direkt fördömas av omvärlden reducerar samtidigt mannen till en impulsstyrd varelse utan självbehärskning.
Den är inte särskilt ortodox som feministisk teoribildning betraktad, men det är inte omöjligt att Carmen själv skulle ha sympatiserat med den.
Vid uruppförandet i Paris 1875 möttes operan av busvisslingar och dåliga recensioner. Den socialrealistiska miljön och den sexuellt utmanande zigenerskan i huvudrollen var för mycket för den parisiska bourgeoisien. Det var inte förrän den sattes upp utanför Frankrike som framgången kom.
Den rebelliska hjältinnan var ett kontroversiellt tillskott till operascenen – det var svårt att ens hitta sångerskor som ville gestalta rollen till en början – men radikalen Georges Bizet visste vad han gjorde när han lät Carmen dödas av sin älskare. Både librettot och publiken finns hela tiden på hennes sida och med tiden blev hon en av de mest älskade karaktärerna i västvärldens klassiska kanon.
150 år senare skakar Carmen återigen om operavärlden och genererar busvisslingar hos premiärpubliken. Kanske hade Bizet rentav applåderat det djärva beslutet att gjuta nytt liv i slutscenen.
