Svart för både sorg och erotik

Metropolitan öppnar utställning med klädsel för stora känslor

UTSTÄLLNING En lågmäld opera, på väg ner i New York-museet Metropolitans källare. De svartklädda dockorna bekräftar begravningskänslan. Genom klänningar i kolsvart silke, taft, ulltwill och silkcrepe tar utställningen Death becomes her: A century of mourning attire med oss på en genomgång av 1800-talets anglosaxiska sorgedräkter.

Traditionen var starkast för borgarklassens kvinnor – deras män bar ändå svart kostym. Viktigast var sorgedräkten för änkan, med den nunneinspirerade dressen visade hon sig trogen maken in i döden. Dräkten var en statussymbol: den rätta tvättäkta nyansen av svart var dyrast. Den var också ett skydd mot en nyfiken omgivning. I den pryda viktorianska eran representerade änkan något mystiskt, självständigt och följaktligen erotiskt.

Mot slutet av 1800-talet blev svart vanligare även i andra kläder, tack vare kemiska färgämnen. Sorgedräkten fasades ut efter världskrigen, då mängder av män dog, samtidigt som fler kvinnor började arbeta utanför hemmet. Att visa sorg genom klädseln blev allt för opraktiskt, även om svartklädda kvinnor fortfarande förknippas med farlig sexighet. Kolla bara på Catwoman, eller Angelina Jolies nya häxrulle Maleficent (2014).

Att skapa och bära sorgedräkten hjälpte många 1800-talssörjande att bearbeta och acceptera döden. Samtidigt som det är fånigt att romantisera en tid då kvinnans sorgedräkt var en del av en patriarkal samhällsstruktur, finns något fint med ett socialt accepterat sätt att gestalta inre oro i offentligheten. Ibland räcker det inte med en statusuppdatering.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln