Sannsagan om Tutankhamuns ring
Stulna skatters öde får ny aktualitet
TIDSKRIFT Parthenonfrisen, snodd från Akropolis, finns sedan 1801 att skåda på British Museum i London. Den tre tusen år gamla Nefertitibysten tronar på Neues Museum i Berlin. Machu Picchu-skatten, som Hiram Bingham tog med till Yale 1911, fördes tillbaka till Peru 2008, men Yale hävdar fortfarande äganderätten.
På senare tid har länderna som under kolonialtiden plundrades på antika konstföremål blivit alltmer offensiva i sina repatrieringskrav. FN och Unesco har utfärdat en rad rekommendationer, dock frivilliga. ”Om man säger ja en gång, står man plötsligt där med ett tomt British Museum” som David Cameron sa till den indiska delegation som ville ha tillbaka Koh-i-noor-diamanten.
I nya numret av Filter (nr 31) kan man läsa en lika fascinerande som sorglustig historia om denna konflikt och hur en guldring från Tutankhamuns grav hamnade på den berömde svenske societetsläkaren Axel Munthes finger.
Det är journalisten Oskar Sonn Lindell som jagar ringen, en tvåhövdad kobra med smaragdögon. I Munthes sköterska Karin Wikings memoarer, i Bengt Jangfeldts Munthebiografi, i en Spiegel-artikel om arkeologen Howard Carters metodiska stölder från graven och i den något slitna vandringsutställningen med kopior av fynden, Tutankhamun – Graven och skatterna som turnerat runt världen sedan 60-talet. Utställningens vetenskaplige expert, den trötte Jaromir Malek, talar om ”egyptologins misslyckande” som en del av Tutankhamuns förbannelse. Av gravens fem tusen objekt har bara 30 procent studerats akademiskt.
Så varför lämna tillbaka en enda förbannad ring?
