Tassar runt en historia
Vägen hem är en av de konstigaste filmerna jag sett, helt enkelt för att den så blint litar på publikens förförståelse. Utan att ha följt mediarapportering om mordet i Knutby 2004 har man mycket små chanser att begripa filmen som rubriceras dramadokumentär, denna bastard till filmgenre.
Filmens manusförfattare och regissör, Karin Swärd, varvar autentiskt material från förhör, intervjuer och rättegången med fiktiva inslag, och följer förloppet kronologiskt. Det börjar dagen då Sara Svensson – denna änglalika varelse till barnflicka – åker till Sergels torg i Stockholm och köper ett vapen, och landar i de fällande domarna mot barnflickan och pastorn. För att filmen verkligen skulle bli den thriller som den distributionsansvarige presenterar den som vid pressvisningen, hade regissören behövt förhålla sig lösare till sitt källmaterial. En thriller bygger på att vi antingen inte vet vem som gjort det, eller att vi vet vem som gjort det men att den spännande vägen till upplösningen håller intresset vid liv. Här händer ingetdera.
Regissören tassar runt det verkligt intressanta. För det vi vet mycket mindre om än själva brotten i Knutby, är livet i församlingen med den blinda tron på mannen som överhuvud, underkastelsen gentemot församlingsledarnas psykningar, dödskulten, sexfixeringen. Där finns en historia som, om den fångades rätt, skulle kunna spöa mormondramat Big Love med hästlängder.
Berättarmässigt och estetiskt är Vägen hem en skämd historia. Och genom att autentiskt och iscensatt material korsklipps, händer också något märkligt med skådespeleriet. Emil Almén gör pastor Fossmo rysligt porträttlikt, men genom att vi hela tiden exponeras för originalet parallellt med uttolkaren, blir det mer imitation är skådespeleri. Vi kan bara förundras över hur Almén in i minsta frasering lyckas pricka in Fossmos uttryck. Samma sak gäller Åsa Waldau. Som för övrigt bär samma röda kavaj praktiskt taget filmen igenom. En detalj måhända, men det understryker lågbudgetkänslan. Filmen tafflar sig mellan utomhusscener som har filmats under våren och scener då folk bylsar runt i dunjackor.
Vägen hem blir varken en bra film eller ett bra reportage, vilket kanske sammanfattar dramadokumentärens förbannelse.
