Här kommer Stureplanscentern
Idag inleder Centerpartiet kommundagarna i Karlstad – Håkan Larsson vill se en tydligare profilering i mitten
Som om man skulle stänga gränsen mellan Stockholm och Uppsala. Så försöker kritiker påvisa det absurda i att regeringen försvårat kommunikationerna över Öresund med id-kontroller och överväger möjligheten att helt stänga bron för att hindra asylsökande att ta sig hit.
Ironiskt nog fanns för inte så länge sedan ett parti som tog strid för att stoppa inflyttningen till Stockholm. Låt vara med något andra medel än gränskontroller (bland annat den i dagarna omdebatterade metoden att avskriva studielån för vissa grupper). För övrigt samma parti som stred in i det sista för att stoppa Öresundsbron.
Föga anade väl 90-talets centerpartister att några av de landsbygdsbor de inte lyckades hindra från att flytta till storstaden skulle komma att förändra deras parti. I mitten av 00-talet bildades Stureplanscentern, med syfte att stärka liberalismen i partiet. Medan Centern fortfarande vill gynna glesbygden, vill de numera också bygga skyskrapor i storstäderna och värna rörligheten över Öresund.
Journalisten och centerpartisten Håkan Larsson är måttligt förtjust i denna utveckling. Med sin partihistorik Grön politik för det goda livet vill han påminna om att Centerpartiet under större delen av sin existens varit ett samarbetsparti i det politiska mittfältet, med intresset hos boende på landsbygden som unik komponent. Detta vägval förvaltas av agrarpartier i Norden och Centraleuropa, menar han, och beklagar bristen på samarbete.
Det är intressanta delar av Centerpartiets historia som lyfts fram. Larsson pekar på bonderörelsens grundmurade ställningstagande mot både nationalsocialism och kommunism. Det förstnämnda genom Bondeförbundets krissamverkan med Socialdemokraterna 1933, som kom att fortsätta fram till pensionsomröstningen 1957. Larsson går igenom uttryck för antisemitism och rasbiologi från samma tid, men menar att dessa är mer uttryck för tidsandan än för Bondeförbundet.
Den förklaringen har fog för sig, men ett pragmatiskt intresseparti är särskilt känsligt för tidsandans genomslag. Det märks även när det breddade Centerpartiet får en ny ideologisk ledstjärna i lokalsamhället. På det vänsterdominerade 1970-talet handlar lokalsamhället om att politiskt styra fram lokal infrastruktur och lokala beslut. Men på det individualistiska 1980-talet betyder lokalsamhället att föreningar, församlingar och företag kan ta över aktiviteter från offentlig sektor.
Ideologiskt kan Larsson inte nog poängtera hur mittemellan Centern är, en tredje väg mellan kommunismens statliga ägande och liberalismens fria marknader. Just där även socialliberalerna i Liberalerna placerar sig. Ändå står inte sällan 1900-talets bittraste konflikter mellan dessa båda partier: EG-medlemskap, kärnkraft, jordbruksstöd, grundskydd eller inkomstskydd i socialförsäkringarna.
För att verkligen spä på rivaliteten har Centern till skillnad från Liberalerna varit ihop med Socialdemokraterna på riktigt, inte bara för någon underbar natt. Undra på att den planerade sammanslagningen mellan C och FP på 1970-talet på båda håll framställs som ohyggligt upprörande. Pragmatisk mittenpolitik är inte utan infekterade strider.
Håkan Larssons historik är ett inlägg i denna strid. Hans önskan att återknyta samarbetet med det polska agrarpartiet PSL – med motstånd mot homoäktenskap, aborter och privatiseringar på agendan – betyder inte att Larsson sympatiserar med den agendan. Men han vill balansera de svenska centerpartister som vill åt motsatt håll. De som rentav i ett utkast till idéprogram 2012 föreslagit nyliberala förgripligheter som att vuxna människor ska kunna vara gifta med fler än en, testamentera bort sin egendom till vem de önskar och röra sig fritt över nationsgränser.
I den senare frågan står Centern närmast ensamma kvar i försvaret av en princip som svikits av så många andra. Om det är att förvalta eller förkasta arvet från Axel Bramstorps Bondeförbund, som 1933 valde samarbete med socialdemokratin för att mota den tidens auktoritära strömningar? Se där en fråga värdig den interndiskussion som Håkan Larsson efterlyser.
