I en död poets sällskap
Lêdo Ivo återser sitt livs vänskaper - i graven
TIDSKRIFT Brasilien hade också en ”40-talistgeneration” av modernistiska författare. En av de viktigaste rösterna var Lêdo Ivo, som aldrig översatts till svenska och som jag inte läst en rad av förrän nu, i senaste numret av tidskriften Karavan (1/2013).
Henrik Nilsson besökte Ivo uppe i bergen kring Teresopólis och har också tolkat ett par av hans dikter från portugisiskan. De fattiga på busstationen (ur Anoite misteriosa, 1982) och ett avsnitt ur hans sista samling Réquiem, (2008). Tillräckligt för att man ska ana vad man missat. Jag skulle gärna läsa mer. Hans samlade dikter – Poesia completa – är en tusensidig tegelsten, och inklusive romaner och essäer utgör hans produktion under sju decennier ett 70-tal titlar.
Två månader efter mötet dog den 88-åriga Ivo hastigt i en hjärtattack vilket ger artikeln en känsla av både vemod och nyhet.
”Nästan alla mitt livs stora och små vänskaper återfinns i dag endast på kyrkogårdar” skrev Ivo själv i förordet till E agora adeus (”Och nu adjö”) 2007, där hans brev bland annat till vännen och generationskamraten Clarice Lispector finns publicerade.
Nu har han alltså gjort dem sällskap. Men poeter kan ju upptäckas även efter döden.
