Nationalism banar väg för föraktet

Fredrik Persson-Lahusens slutreplik är en uppmaning till gränslös solidaritet

Den som önskar får såklart uttrycka sina ömmande känslor för Zlatan och halvhjärtad husmanskost, skriver Fredrik Persson-Lahusen. Här firar flyktingar midsommar i Gammelgården. Foto: Magnus Wennman/Aftonbladet.

Vi lever i oroliga tider där fascister och högerradikaler fantiserar fram inre fiender i nationalismens namn. Svaren från Europas etablerade partier blir allt oftare ett eko: Om man ­bara säger samma sak som mörkerkrafterna, sansar sig väljarna snart. ­Sådant taktiskt taskspeleri är, vilket det danska exemplet ­visar, dömt att misslyckas.

Nationalismen är en ideologi som skapar föreställda nationella gemenskaper och reser krav på en nationell organisering av det ­politiska rummet. Sådana ­anspråk kan få förödande följder. Det var ­exempelvis när nationalismen gjordes till norm runt sekelskiftet 1900 som ­minoriteter började skyfflas runt som ­boskap i Europa.

Jag fann det angeläget att påminna om detta när Aftonbladets ledar­redaktion ställde frågan om inte socialdemokratin borde tala mer om identitet, kultur och nationalism. In i debatten kastade sig Lennart Palm, dock inte för att diskutera nationalismens destruktiva dådkraft, ­utan det nationella självbestämmandet.

Enligt Palm kan demokrati och progressiv politik endast bedrivas inom national­staten, varför denna måste försvaras till varje pris. Han gör inte bara dygd av ­nöden, utan också princip av praktiken, genom att sörja såväl Saddam Husseins Irak som ­Muammar Khaddafis Libyen: Förvisso

i sin tid auktoritära, men ändå national­stater med omfattande sociala trygghets- och utbildningssystem.

När professor Palm tuggat färdigt sina marxist-leninistiska teser spottar han alltså ur sig en ­loska reaktionär nationalism. Inte för inte var också Slobodan Miloševic en politiker vars parti Palm gärna tog.

Mikael Nyberg och Carsten Palmaer menar, mer ­nyanserat, att nationalismen kan ge kraft åt radikala kamper. Osvaldgruppen och Asbjørn Sunde, som Palmaer anför, är emellertid mer än något annat ett exempel på antifascism bortom alla nationella barriärer. Att det officiella Norge så länge vägrade erkänna värdet av gruppens sabotageaktioner mot den nazityska ockupationsmakten var däremot resultatet av eftervärldens nationella skygglappar.

Visst är det, som Nyberg skriver, något ­annat när grekiska medborgare riktar flaggan mot trojkan, än när nyfascister gör det mot migranter. Varför det ska flaggas överhuvudtaget förklarar han dock inte. Nej-sidan vann den svenska EMU-omröstningen för att väljarna ­avvisade ett ekonomiskt högriskprojekt och inte ville smyganslutas till en politisk union. Resultatet ­manifesterade ­inte det svenska folkets rättskännande rötter, fortsättningen på Gustav ­Vasas befrielse­krig eller något annat nationalistiskt ­snömos. Nationerna är, vad Nyberg än hävdar, inte verkliga.

Det är däremot nationalstaterna, och lär så förbli länge än. Att försöka rasera dem och ­deras suveräna ställning är för tillfället varken realistiskt ­eller tillrådligt. Däremot finns det all anledning att se (national)staterna som ett neutralt rum och avstå alla de ­attiraljer som används för att få den ­rådande ordningen att framstå som av ­naturen given. Nationalismens särskiljande logik skymmer sikten för samhällets sanna konfliktlinjer och banar väg för ­högerradikalt människoförakt.

Den som så önskar får givetvis uttrycka sina ömmande känslor för Olof Sköt­konung, Selma Lagerlöf, midsommarfylla, halvhjärtad husmanskost, Zlatan Ibrahimovic och annat som anses vara särskilt svenskt. Något samhälleligt kitt får sådant dock aldrig bli. Ju mer mystisk den politiska gemenskapen görs, desto mer sluten blir den.

U21-landslagets framfart i EM har fått många, bland dem Johan Wirfält i ­Expressen, att tala om en uppdaterad, ­inkluderande ­nationalism. Nu brukar framgång ­vara en förutsättning för sådana funderingar. När franska landslaget vann VM 1998 var alla spelare blå, efter fiaskot 2010 förvandlades de snabbt till svarta och vita (får).

Ändå finns det något att lära av fotbollen. Så länge man håller sig till spelets regler får man vara med. Så funkar sällan det svenska samhället. För många männi­skor spelar det ingen roll om de behärskar språket, betalar skatt eller bidrar med ideellt engagemang. Det är alltid något annat och ogripbart som avgör om de ses som svenskar eller inte. Björn Söder ­talade tydligare än de flesta när han ställde samers och judars svenska tillhörighet i fråga, men han är långt ifrån ensam om sitt etno-­nationella tankegods.

Därför måste medborgarskapet, som varken Palm, ­Palmaer eller Nyberg lägger ­någon vikt vid, bli det som samhället byggs kring. Andra tillhörigheter är strikt privata angelägenheter. Det är ett nödvändigt första steg, men på sikt troligen otillräckligt då allt fler människor lever i länder där de inte är medborgare.

Vad vi och vår värld med säkerhet ­behöver är en gränslös ­solidaritet där universalismen ger kraft åt det alltjämt aktuella kravet: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Förmår vi samtidigt förhålla oss kritiska till nationalismens förenklade världsbild, vilket Sven-Eric Liedman med emfas ­nyligen ­efterlyste i Dagens Nyheter, finns förutsättningar för en verklig ­befrielse.

En rörelse i sådan riktning byggs förhoppningsvis underifrån och får förmodligen en form vi ännu inte känner. Häromdagen önskade sig Åsa Linderborg en bred vänsterpopulism. Det ­vore välkommet, förutsatt att nationsfanorna förblir liggande. En vänster värd namnet, var och en som värdesätter det universella människovärdet, vänder nationalismen ryggen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.