Glädjen i den mänskliga tillvaron
"Barnets rena glädje, utan orsak eller skäl, verkar svårast att förstå sig på"
Människan överträffar varje djur i råhet när hon vrålar av skratt”, skrev Nietschze i Mänskligt, alltför mänskligt. När den psykoanalytiska tidskriften Divan i sitt senaste nummer samlar olika filosofer och författare kring ämnet glädje är det dock subtilare analyser som gäller. Carin Franzén skriver om den medeltida höviska kärlekens kod och njutningen i leken i sig. Ronald Britton om tre sätt att använda humor: för att skydda jaget, trösta det och attackera det, allt under överjagets roade översyn. Jonatan Habib Engqvist ser humorn som ”det ögonblick som avslöjar alla mänskliga tings svindlande relativitet, och det besynnerliga nöje som uppstår i vissheten om att ingenting är visst.”
Men barnets rena glädje, utan orsak eller skäl, verkar svårast att förstå sig på. Jonna Bornemark reflekterar lyckligt om sin nyfödda som plötsligt ler sitt allra första leende: ”Hej! Det är som om vi ser varandra för första gången. Det vill säga, det är inte bara första gången hon ser och identifierar mig utan också första gången jag ser henne. En hon, ett du, en annan”. Glädjen träder in som en första differentiering, menar Bornemark: ”Vad skulle vi leva för om det inte började med glädje, ett ur-ja till världen?”
