Barnen mår bäst av fria föräldrar
Karin Magnusson om skilsmässor
Jag är med den konservativa debattören Elise Claeson förvånansvärt länge när jag hör henne debattera skilsmässor med Gudrun Schyman i radions Studio Ett. Visst har hon rätt när hon säger att fler och fler söker sig till kärnfamiljen, de senaste fem åren har siffran på ingångna äktenskap ökat stadigt. Då har vi inte räknat par som lever under äktenskapsliknande former, som Blondinbella och Nils, vars flyttahemifrånprojekt vi har kunnat följa under vintern. Köpa lägenhet, skaffa städhjälp och återskapa ett eget 50-tal i tvåan på Östermalm. Jag önskar dem lycka till och hoppas att kärleken övervinner de kritiska tredje, fjärde, sjätte och sjunde åren. Dessa år då – enligt SCB – de allra flesta skiljer sig.
Få håller ihop lika länge med sina partners som upphovet till debatten, Linda Skugge, som i januari separerade och nyligen deklarerade att hon inte längre tror på äktenskapet, eftersom det får kvinnor att glömma att de ska vara självförsörjande. Däremot tror hon på sex, kärlek, särboskap och hushållsnära tjänster. Så, hellre än att fortgå i ett ojämställt äktenskap inleder Skugge ett ekonomiskt förhållande med en avdragsgill professionell trädfällare och en professionell biltvättare. Så att hon får tid över att jobba, dra in kulor och vara en bra förebild för sina ungar. Till skillnad från de kvinnor som skiljer sig för att inleda ett missbrukarförhållande med staten. Något som också Claeson talar om med vämjelse.
Att gifta sig är för de flesta ett känslobeslut, medan skilsmässor är resultatet av en noggrann balansräkning. Hus ska säljas, lägenheter bytas, barn ska sörjas för. Det är här det blir svårt för mig att dra jämt med Claeson, som ingalunda är emot alla skilsmässor.
Det stora mörkret är skilsmässor där barn är inblandade. Ett elände som enligt Claeson drivs på av feministerna, vars orimliga förväntningar på familjelivet slår ut möjligheterna till ett lyckat äktenskap. Kvar efter skilsmässan finns i Claesons misärvärld en splittrad familj, barn med en nyckel dinglande runt halsen och stressproblem i ryggsäcken. I allra värsta fall tillsammans med en bidragstagande morsa som inte förmått stå ut i kärnfamiljen.
Felslut Claeson. Att vara fast i kärnfamiljen på grund av ekonomi är lika illa som att vara fast i bidragsberoende. Och att föräldrar stannar kvar i en eländig familjekonstellation är ohyggligt mycket värre för barn än en skilsmässa och varannan veckas boende. Låt vara att några övergångsmånader i värsta fall får klaras med hjälp bostadsbidrag. Fria mammor och pappor skapar trygga barn.
