Varför deltar Sverige i kriget i Mali?

Svenska soldater riskerar livet i Frankrikes misslyckade kolonialkrig

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det militära uppdraget i Mali, där Sverige deltar, kallas Task force Takuba.
Foto: DAPHNE BENOIT/TT
Det militära uppdraget i Mali, där Sverige deltar, kallas Task force Takuba.

KULTUR

Sverige befinner sig i krig; i torsdags skadades tre svenska soldater i Mali, ett av världens fattigaste länder och del av det väldiga Sahel i Afrika. Dit har Sverige nyligen sänt soldater, högteknologisk övervakning och helikoptertjänster. De står till kolonialmakten Frankrikes förfogande.

Sverige går härmed långt utöver de fredsbevarande uppgifter i Sahel som FN ansvarar för.
Det militära uppdraget kallas Task force Takuba och förbereddes under gemensamma fransk-svenska övningar i Norrbotten.

Inget EU-land visar tillnärmelsevis samma lojalitet mot Françafricque som Sverige. Estland har sänt en handfull soldater, Eest scouts, som borde ha andra mera näraliggande gränser att övervaka. Något dussin tjeckiska militärer gör handräckningstjänst åt den drygt 5 000 man stora franska armén; annars deltar inget europeiskt land i den aktiva krigföringen. En solidaritetsförklaring, säger försvarsminister Peter Hultqvist om krigsdeltagandet.


Med vem, kan man undra. Malis eller andra Sahel-länders befolkning? De protesterar och driver en oerhört stark kampanj mot Frankrike, allt fler kräver att kolonialmaktens armé ska dra sig tillbaka. Det gör för övrigt också en majoritet i Frankrike.

Kanske är den cyniska förklaringen till den svenska militära insatsen att försvaret vill testa soldaters och vapensystems funktionsduglighet i ett pågående krig. Det är vad Totalförsvarets forskningsinstitut med viss uppriktighet skriver.

Takuba, som kriget fått namn efter, är det förföljda ökenfolket tuaregernas beteckning för det heliga svärdet. Nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio skriver i sin roman Öken (Norstedts 1984) om de franska kolonisatörernas jakt och mord på tuaregerna, den ”blå mannen och kvinnan” som lever under ett slags matriarkat.

Le Clezio skildrar det tidiga 1900-talets franska kolonialism: ”Om de kristna som intog oaserna i söder och som kom med krig till nomaderna. Om kulsprutornas häftiga skurar som sopade flodbädden ren och människornas kroppar, stupade i långa rader, som om en jättelik, osynlig våg hade slungat dem till marken.”


Kriget går i repris nu, hundra år senare, och med svenskt deltagande. Stridsordern utdelades redan 2013 av den socialistiske presidenten François Hollande: ”Vi har ansvaret att rädda ett sönderfallande Sahel”.

Han använde inledningsvis två rimliga argument: Den enastående kulturstaden Timbuktu, skapad främst under 1300-talet, måste räddas undan terroristers skövling. Vi kan ana stadens skönhet i Abderrahmane Sissakos film Timbuktu från 2014.

Hollandes andra löfte var att de franska trupperna skulle ha utfört sitt uppdrag på några veckor. Kriget, som kostar Frankrike tio miljarder per år, har nu pågått i över åtta år.

Mali, ett av de fem Sahel-länder som är i krig, kunde 1960 förklara sig vara en egen, självständig nation men har endast under några få år varit i närheten av befrielse. Det har ständigt varit kolonialmakten som tillsatt ledare, politiska och militära.


Den senaste presidenten, Ibrahim Boubacar Keïta, var en sådan fransk marionett, en kleptokrat som tillsammans med sin familj tömde stora delar av statskassan, också den andel som skulle gå till att upprusta den förfallna, odugliga armén. Keïta fick sitta kvar; han var lojal mot Frankrike. Till slut blev ändå de folkliga upproren för starka och hoten om uppror alltmer konkreta. I fjol avsattes Keïta i en statskupp.

I tisdags stupade Tchads envåldshärskare Idriss Déby, av allt att döma i en strid med rebeller, stationerade i Libyen. Déby var skyddad av Frankrike trots korruption, mord på civilbefolkningen och trots direkt ansvar för militärens systematiska våldtäkter. Den nye ledaren i Tchad har utsetts enligt en statskupp; den som tar över är Débys 37-årige son Mahamat Idriss Déby Itno, general i den tchadiska armén. Sverige ingår väpnad allians med klanen Déby.


Krigen kostar: Flera tusentals civilpersoner har mördats, 55 franska soldater har sänts hem i trikolordekorerade kistor. FN-soldater, som inte är i Mali för att strida, har dödats mer frekvent än i de flesta liknande uppdrag. I Mali har miliser genomfört massakrer och bränt ner hela byar.

Fransk militär är ansvarig för mord på civilpersoner, bland annat bombades i början av året 19 bröllopsgäster till döds.

I ett område kring staden Mopti dödades förra året 1 500 personer i den sortens attacker. Människorättsorganisationer redovisar hur hundratals personer avrättats utan att någon som helst rättegång genomförts. Fängelserna är ohyggligt överbelagda, omskolningsläger likt Guantánamo finns över hela landet.

Fransk militär är ansvarig för mord på civilpersoner, bland annat bombades i början av året 19 bröllopsgäster till döds.


I Sahels blodiga strider ställs etniska grupper mot varandra. Tuareg-folket kämpar för att erövra norra Mali. Nomadfolk attackerar bondebefolkningen. Torkan, miljöförfallet och den ohyggliga och stigande hettan eliminerar allt snabbare tillgång till vatten och betesmarker.

Dödandet verkställs av staternas arméer, av milis och av islamistiska organisationer, som har allt lättare att rekrytera sympatisörer i den sönderfallande staten, som endast överlever i skydd av en kolonialarmé.

Det statligt sanktionerade våldet, den ekonomiska misären, bristen på allt från livsmedel till vård och utbildning underlättar för islamistiska organisationer att rekrytera krigare och sympatisörer. De fem auktoritära Sahel-staterna använder 40 procent av sina nationella tillgångar till militärutgifter men islamisterna blir allt starkare.


Sipri, fredsforskningsinstitutet, visar i en konkret Mali-studie, att befolkningen där litar mer på lokala försvarsstyrkor än på den nationella armén och de internationella trupperna.

Jag hör Peter Hultqvist i Sveriges Radios utmärkta program Konflikt. Han säger att al-Qaida och IS är på väg att ta makten i Mali och hela Sahel och att flyktingvågor från Afrika snart väller över Europa ”Så är det”, säger han med en auktoritet som ska krossa alla invändningar.

Det finns mycket omfattande studier, böcker och forskningsrapporter som säger något annat. De stora terrornätverken är närvarande i Mali, helt enkelt främst som en följd av västvärldens bombkrig som för tio år sedan la Libyen i ruiner. Landet har därefter i ett decennium styrts av gangstervälde, krigsherrar, terroristorganisationer, inhyrda miliser och legosoldater från Ryssland och Turkiet.


Från Libyen forslas sedan väldiga vapenarsenaler, knarklaster och eländigt behandlade flyktingar. Med förfallet och kriminaliteten följer tillväxten av hårdföra jihadister och terrorister. Västvärlden var med om att skapa alla dessa monster.’

Få flyktingar prövar numera rutten mot det allt starkare befästa europeiska fortet

Islamisterna i Sahel utgör inte, som Hultqvist har fått sig rapporterat, ett slags enkel vasallstruktur av terrorister i al-Qaidas och IS:s sold. De islamistiska sammanslutningarna består av oerhört många grupperingar, ofta rivaliserande. De bygger sitt växande inflytande på terror; de bränner i skrämmande hög utsträckning exempelvis ner skolor. Men en del av de islamistiska grupperingarna är lokalt och historiskt förankrade, ofta socialt orienterade, i motsats till den härskande makten.


Sahel-krigens sociala och ekologiska orsaker är väl dokumenterade i massvis av studier, bland annat Sipris. Forskaren Andrew Lebovich betonar i ett grundläggande arbete, gjort på uppdrag av European council on foreign relations, att de allt starkare motståndsrörelserna i Sahel inte kan reduceras till terrorister. I hög grad måste de betraktas som delar av ett socialt uppror och detta pågår samtidigt med massflykt: hundratusentals människor, kanske miljoner, har flytt eller flyr undan torkan, våldet och barbariet och hungern i Sahel.

Ändå, de flesta tvingas stanna; de vågar inte lämna sina hembyar på grund av säkerhetsriskerna. Bortåt tio miljoner lever i svält. Få flyktingar prövar numera rutten mot det allt starkare befästa europeiska fortet; de vandrar mot söder och väst i Afrika.
Allt fler i Frankrike drar den slutsats som får tjäna som titel till Marc-Antoine Perousse De Montclos bok Une guerre perdue(JC Lattés 2020). Ett förlorat krig.


Inom EU växer kritiken mot den franska kolonialpolitiken och alliansen med korrupta, diktatoriska ledare. Kriget är ett misslyckande, säger ledande EU-politiker, kritiska mot att den franska strategin i allt väsentligt bygger på tilltro till militärmakt. Sociala insatser, fattigdomsbekämpning, fredsbefrämjande och demokratistöd reduceras till det marginella.

Det svenska beslutet om krigsdeltagande sammanföll i tiden med presentationen av två väldiga dokument om fransk kolonialism. Det ena handlar om Frankrikes mord, övergrepp, deportationer, tortyr under kolonialkriget i Algeriet. Det andra om Rwanda och det franska ansvaret för den etniska rensningen av bortåt en miljon tutsier.

Vi litar på den franska försvarsmakten; vi är solidariska, säger Hultqvist i radion.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.