Odells konst får fram klasshatet
Karin Magnusson om en hätsk debatt
Det är sällan man hör folk bli så förbannade som läkaren när konstfackseleven Anna Odell förklarar att allt bara var på låtsas. Läkaren uppträder korrekt men rösten darrar när hon talar om hur förbannad hon blir för att hon och personalen på psykakuten lurats och för att folk sliter dygnet runt med att hjälpa människor som behöver det på riktigt. Mötet avslutas med att läkaren ber Odell försvinna.
Odells konstverk OKÄND KVINNA 2009-349701 har bråkat med mig hela veckan. Den drygt 10 minuter långa sekvensen från Liljeholmsbron är så djupt berörande. Det är en stilistisk fullträff, thrilleraktig i sin uppbyggnad, och trots att jag som betraktare vid det här laget besitter stor förkunskap dras jag med. När ska nån stanna och hjälpa den förvirrade kvinnan som rör sig över bron? Ringer killen i mössa polisen eller en kompis? Nån lägger en jacka över hennes axlar, polisen kommer och försöker lyfta in henne i bilen för transport till psyket. Inget våld förekommer. Anna Odell har åstadkommit vad flera kritiker redan påpekat, en rapport om att samhället är rätt okej, tjänstemän gör sitt jobb, folk bryr sig om varandra.
Det är tamejfan det finaste jag sett sen jag konfirmerades.
Förspelet däremot gör mig irriterad, Odell researchar och vill ha råd från folk inom psykvård och juridik. Vad tror ni kommer hända? Hur skulle ni reagera? I den sekvensen tröttnar jag på narcisissmen och på det barnsliga trotset jag tycker mig höra i hennes röst. Det är kort sagt ett verk som lyckas där många andra går bet. Det fungerar på ett personligt plan och har dessutom fått människor att diskutera konstens plats, villkor och möjligheter.
Nu är det ju inte bara den ansvarige läkaren som blivit förbannad. Jag läser drivor av hätska blogginlägg och kommentarer till artiklar på nätet, och till en början är det lätt att avfärda spottloskorna som ryggmärgsreaktioner från genomsnittliga näthatare. Men efter ett tag träder något annat fram. Kommentarerna bekräftar i princip varje socioekonomisk analys om samhällets växande klyftor. Här står högutbildad mot lågutbildad, fattig mot rik, proppmätt innerstadselit mot foppatoffelsvensk. Mellan de som ledigt och elegant talar om att konsten ska provocera och de som ser en arrogant snärta som borde spärras in som straff för slöseri med skattemedel, det är känslor från ett utanförskap mot agendasättarnas ringdans. Låt oss för enkelhetens skull kalla det klasshat. Om Odells verk visar människor som närmar sig varandra så visar diskussionen snarare på det motsatta.
Nästa debatt borde helt enkelt handla om den efterföljande debatten.
