Ironiskt om livet som Paul Auster
”Vinterdagbok” öppen och undrande – och gör läsaren likadan
I sin Vinterdagbok skriver Paul Auster till ett du som är han själv. De som läst hans tidigare verk vet att jaget i dem sällan är någon självklar entitet, snarare en oroande intighet, men duet känns som en perfekt form för den självbiografiske Auster. Vi blir till i mötet med den andre, som det numera heter i alla möjliga sammanhang.
När han på sitt eleganta, milt ironiska och minimalistiska sätt berättar hur det känts att leva ”inuti den här kroppen”, från den första dagen han minns till skrivögonblickets nu är duet också en människa bland andra, underkastad naturens lagar och tillfälligheternas spel.
Författaren börjar göra en detaljerad ”sinneskatalog” över ärr och skador duet ådragit sig genom åren, sjukdomar han genomlidit, smärtor, njutningar. Återskapandet av detaljer och känslor, minnes- och språkarbetet verkar vara en njutning i sig.
Särskilt återvändandet till 16-17-årsålderns ständiga sexuella längtan och upphetsning och de första erfarenheterna av nyckfulla, ostyrbara flickor.
Och vad som ibland känns som tjatiga självcentrerade listor – särskilt de ingående beskrivningar av små konstiga och sen allt stiligare lägenheter och hus i New Jersey, Paris, Provence och Brooklyn, inklusive grannrelationerna – blir så småningom ett liv som går att överblicka. Åtminstone de materiella och fysiska aspekterna av det.
Sett på det viset verkar Paul Austers liv inte särskilt spännande. Snarare framsynt och planerat, duktigt genomfört, men alls inte äventyrligt. Fastän Auster ägnat ett helt författarliv åt att skriva om slumpens makt och osannolika sammanträffanden och skapat figurer som förlorar sig själva i sökandet efter mening och identitet så tycks hans eget liv gått lugnt och stadigt framåt.
Inga personliga katastrofer utom föräldrarnas död i relativ framskriden ålder och en bilolycka där hela familjen klarade sig som genom ett under.
Men varför är det här ältandet ändå fascinerande? Även för den som läst hans självbiografiska Att uppfinna ensamheten, fader-son-romanen där han använder sitt livsmaterial på ett litterärt mycket mer fulländat sätt.
För att han skriver så bra, tror jag. För att hans stil ännu inte är manér utan öppen och undrande och försätter den som läser i en likadan sinnesstämning. Och för att man kan lägga sitt liv bredvid hans och inse att det innehåller lika många dyra ögonblick.
