Suveränt serieprojekt om upproret före kriget

Zapico tecknar det kollektiva minnets mikrohistoria

Joel Kellgren

Det är svårt att prata om det spanska inbördeskriget utan att nämna de internationella brigaderna, de drygt fyrtio tusen människor världen över som i solidaritet med Spaniens folk reste för att strida mot fascismen under kriget 1936–1939.

Det är också från den Spanienfrivilliges horisont som det spanska inbördeskriget har gjort störst avtryck i litteraturen. George Orwells självbiografiska ”Hyllning till Katalonien” och Ernest Hemingways ”Klockan klämtar för dig” är båda skrivna från perspektivet av den ideologiskt övertygade antifascisten som rest till Spanien i förhoppningen att kunna kväva fascismen i sin linda.

Kanske är det därför, i kombination med omvärldens reaktioner (Hitler som får chans att testa sitt Luftwaffe över spanska städer, Mussolini som tidigt går in och stödjer Francos trupper. Sovjetunionen som beväpnar republikanerna i utbyte mot löfte om trohet mot Moskva. Frankrike, Storbritannien och övriga västländer som utfärdar en icke-interventionspakt och lämnar Spanien åt sitt öde) som kriget i dag, i alla fall utanför Spaniens gränser, beskrivs som först och främst en dragkamp mellan geopolitiska intressen. Ett världskrig i miniatyr. Det är inte för inte man talar om det spanska inbördeskriget som ett förspel till andra världskriget.

I serieromaneposet ”Balladen från norr” rör sig serietecknaren Alfonso Zapico i motsatt riktning. Under tio års tid har han tecknat historien om ett gruvarbetaruppror i sin hemprovins Asturien i norra Spanien under de år som leder fram till det spanska inbördeskriget. Det rör sig om sammanlagt runt tusen sidor uppdelade på fyra stora band varav det sista nyligen utkommit på svenska Palabra förlag, där läsaren får följa invånarna i den lilla byn Montecorvo genom en generalstrejk som slår över i väpnat uppror som i sin tur slås ned.

Här lyser den globala politiken med sin frånvaro. I stället är det de många små förnedringar som i vardagen läggs på hög som slutligen får invånarna i det lilla gruvarbetarsamhället att ta till vapen, som en påminnelse om att människor i regel gör uppror av nödvändighet. Det är när en förman slår ihjäl en gruvarbetares mula med slägga framför ögonen på honom som en av huvudpersonerna, gruvarbetaren Apolonio, bestämmer sig för att ge nyckeln till gruvbolagets dynamitförråd till revolutionärerna. När en viss general Franco kallas in från kolonierna i Nordafrika för att brutalt slå ner upproret lämnas det helt okommenterat, att betrakta som en helt medveten strategi från Zapicos sida, det här är inte den stora historieskrivningens projekt, snarare det kollektiva minnets mikrohistoria.

Den historiska romanen kan lätt bli överlastad av alltför detaljrikt beskrivna miljöer. Här är seriemediet tacksamt, då byggnader, kläder och interiörer kan lämnas okommenterade samtidigt som det historiska skeendet driver berättelsen framåt. Men Zapico utnyttjar skickligt mediets formmässiga möjligheter även på andra vis. När en pojke dör i en arbetsplatsolycka i gruvan följer ett par sidor utan dialog där Zapico låter bilderna tala för sig själva. Pojkens mor som kräks när hon nås av nyheten, hans vän som gråtande omfamnar ett träd, gruvdirektören som stressat kollar på sitt fickur och vill komma därifrån, närbilder på gruvarbetarnas ansikten där de samlats utanför gruvan. Det är otroligt snyggt och fångar in den frustration och uppdämda ilska som snart ska explodera i väpnat uppror.

Den brutalitet med vilken Franco krossade gruvarbetarupproret i Asturien 1934 ger en föraning om det som komma skall. Zapico tecknar bilden av ett land som ett par år senare ska kastas in i fullskaligt inbördeskrig. De motsättningar som råder i den lilla byn Montecorvo får tala för en hel nation, här blir kriget till just något inbördes, lokalt, något som sker mellan grannar, inte mellan stormakter. Där ligger också storheten i Alfonso Zapicos mastodontverk ”Balladen från norr”.