Press under press jorden runt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-09-22 | Publicerad 2016-09-21
Fem skribenter om pressfrihet som inte fungerar
I dag öppnar bokmässan i Göteborg. Årets tema är yttrandefrihet med anledning av att den svenska pressfrihetslagstiftningen fyller 250 år. Fortfarande är tryckfriheten under hot runt om i världen.
KINA Här bestämmer Sanningsministeriet
Om man skulle ta sin utgångspunkt i alla de rapporter som oavbrutet rinner in om den tilltagande censuren och den skärpta övervakningen av all journalistisk verksamhet i Folkrepubliken Kina, utan att kontinuerligt följa vad som faktiskt publiceras i media och i allmänhet på nätet – då skulle man kunna tro att allt som gick att läsa och beskåda vore hurra-tal och hyllningsjubel.
Jo, det är förvisso sant att både de hotfulla partipolitiska vinkarna och de konkreta nedslagen i den journalistiska praktiken har blivit allt mer förekommande. Men när till exempel president Xi Jinping i mitten av februari i år yttrade sitt numer famösa ”Medierna måste tala med Partiets röst” mötte han ändå motstånd inte bara från frispråkiga miljardären Ren Zhiqiang, utan också från namnkunniga akademiker och faktiskt också från ledarskribenter i partiorganet Folkets Dagblad.
Den senaste vågen av förhållningsorder har gällt politiska ståndpunkter, kinesiska värderingar och allmän moralisk slapphet. Men samtidigt är medierna, precis som hos oss, fyllda av rapporter om olyckor och klimatlarm, matskandaler och seriemördare, sexuella trakasserier och barntrafficking, terrorism och kändisäventyr. I tillägg till ett överdåd av populärkultur och populärvetenskap.
Allra mest genomslag får antagligen de generalordrar som Partiets Mediedepartement (alias Sanningsministeriet) regelbundet utfärdar. De föreskriver vad som får offentliggöras om alla händelser av politiskt viktig karaktär. Det är ibland bara publicering av officiell nyhetsbyråtext, ibland sådan text plus återhållen kommentar, ibland utförlig rapportering men endast ”från ena hållet”.
Den Kalifornien-baserade China Digital Times publicerar kontinuerligt listor över ord, fraser, namn och företeelser som gjorts osökbara på nätet av den kinesiska censurmyndigheten.
Göran Sommardal
ETIOPIEN Världsledare – på att jaga journalister
Jag önskar att jag slapp skriva om situationen för pressfriheten i Etiopien. Jag önskar att jag i morse fick ett samtal från Etiopiens huvudstad Addis Abeba där en sprakande röst sa: ”Tafatchi! Vi är fria!” Att kollegor släppts under natten och att åtalen lagts ner mot de ännu inte gripna.
Det samtalet kom aldrig.
I morse vaknade kollegorna i Kalityfängelset till fångvaktarnas gälla röster ”kotera, kotera, kotera” blandade med ljudet av batonger mot korrugerad plåt. De stod sedan två och två ”hulet, hulet”, utanför plåtladorna med sandalerna klafsande i leran.
När alla hundratals fångar var räknade stängdes dörrarna bakom dem igen.
Även om jag efter 14 månader blev fri från det fängelset, kommer jag aldrig att vara fri från ljuden. De första skriken var alltid de värsta, det där skriet innan det första slaget, och mot slutet var den misshandlade fången alltid tyst.
När jag i dag ser tillbaka och tänker på journalisterna som är kvar i kaoset, på cementen, mellan den korrugerade plåten, får jag en klump i magen. Men sedan minns jag Eskinder Negas och Wubshet Tayes leenden och styrka och tänker att egentligen är det inte vi som strider för deras frihet utan de fängslade som slåss för vår.
Med tio fängslade journalister kvar i Kality är Etiopien i dag ett av de ledande länderna i världen när det gäller att fängsla pressen.
Repressionen mot medierna har också gjort landet världsledande när det gäller att driva journalister på flykt.
Vi får heller inte glömma att det i grunden inte är Etiopiens hårdhet, utan omvärldens flathet som gjort journalistiken till en livsfarlig verksamhet i landet.
Det viktigaste vi kan göra för att bemöta den pågående jaktsäsongen på journalister är att lära oss namnen på de fängslade. Att gå från att tala om dem som ”demokratiska underskott” till att nämna dem vid namn.
Representanter för regeringar och företag kommer alltid säga att man inte ska tala klarspråk. Att pressfriheten måste balanseras mot andra värden som stabilitet, ekonomiskt tillväxt och regional maktbalans. Men i ett läge då det fria ordet fängslas finns det inget att tala tyst om. I länder där journalister fängslas är ingen fri och de fängslade behöver våra ord nu – inte på begravningen.
Låt oss visa våra fängslade kollegor i Etiopien att de kan fängsla journalister men aldrig journalistiken.
Martin Schibbye
Chefredaktör för Blank Spot Project,
satt 438 dagar i det etiopiska Kality-fängelset
TURKIET Efter kuppförsöket släcktes 128 mediebolag
Pressfriheten i Turkiet har sedan kuppförsöket 2016 försvagats i en alarmerande hastighet.
President Recep Tayyip Erdogans regering har genom att tillämpa landets antiterroristlagar och lagstiftning om förtal, straffat kritisk rapportering av regeringen och av kuppförsöket i juli 2016 och journalister har utsatts för både ökat våld och hot.
Turkiet är nu rankat nummer 151 av 180 länder i RSF 2016 World Press Freedom Index. Sedan kuppförsöket har 128 medieorganisationer stängts ner och ett undantagstillstånd har införts. 44 journalister har placerats i tillfälligt frihetsberövade, vilket gör Turkiet till världens största fängelse för journalister.
I listan över avstängda medieorganisationer ingår 45 tidningar, 16 TV-stationer, inklusive en barnkanal, 23 radiostationer, 15 tidskrifter och 29 förlag. Under veckorna efter kuppförsöket återkallade regeringen presslegitimationen för minst 330 journalister, enligt Committee to Protect Journalists.
Enligt den amerikanska organisationen Freedom House Press har de konstitutionella garantierna för pressfriheten och yttrandefriheten i praktiken endast delvis upprätthållits. Under flera år har de underminerats av bestämmelser i strafflagen, straffprocesslagen, och i den hårda, vitt formulerad antiterrorismlag som i praktiken innebär att vanlig journalistik godtyckligt döms och bestraffas av åklagare och domare.
Tillslagen 2016 har oroat västallierade och människorättsgrupper som fruktar en häxjakt för kuppdeltagare.
Turkiska tjänstemän har dock avvisat oron för att deras handlingar är alltför hårdhänta och pekat på allvaret i kuppen, där militär beslagtog stridsflygplan och stridsvagnar, attackerade parlamentet och dödade fler än 240 människor.
Turkiets hantering av pressfriheten och mänskliga rättigheter hade också fått en del europeiska politiker att ifrågasätta huruvida Turkiet, en Nato-medlem, är en lämplig kandidat för medlemskap i Europeiska unionen.
Kritiken har emellertid varit relativt dämpad under de senaste månaderna eftersom EU har förlitat sig på Turkiets samarbete i försöket att minska antalet migranter, främst från Mellanöstern, in i Europa.
Jonathan Ewing
Frilansjournalist och före detta AP-korrespondent i Turkiet
RYSSLAND Bloggare förföljs och fängslas
I Ryssland är det fria ordet under hot. Vi får höra det varje dag, men vad betyder det egentligen? Ryssland är trots allt inget Nordkorea, men det stämmer att yttrandefriheten inskränks, från flera håll.
Det största problemet är att nästan alla stora tv-kanaler och tidningar kontrolleras av staten, och att det därför inte framförs någon kritik mot regimen. Det är också svårt för oppositionella politiker att få komma till tals, även om det undantagsvis kan förekomma.
Vanligast är smutskastningskampanjer mot oppositionella som inte får försvara sig. Så skedde till exempel vid fängslandet av socialistledaren Sergej Udaltsov, en av ledarna för den stora proteströrelsen mot Putin åren 2011–2012. Först hängdes han ut i en ”tv-dokumentär” där han påstods vara en utländsk agent, därefter dömdes han till 4,5 års fängelse.
Internet var länge en frizon, och därför ett viktig medium för oppositionella. På senare tid har regimen även börjat försöka kväsa friheten på nätet. Oberoende webbtidningar som Lenta.ru och Russkaja Planeta har motarbetats eller stängts ner. Till och med ryska Wikipedia är under hård press.
Regimkritiska bloggare förföljs eller fängslas, som kommunisten Aleksej Kungurov.
Det finns ännu fristående mediekanaler, så som radiostationen Moskvas Eko och tidningen Novaja Gazeta. Det är den liberala oppositionens organ som har väldigt stor betydelse i vissa tongivande kretsar, men som vanligt folk inte bryr sig om.
Ytterligare ett problem är att även den så kallade liberala oppositionens media är intolerant mot de regimkritiker som inte passar in i deras värld. Inom den liberala eliten finns dessutom ett öppet folkförakt. Samtidigt försvarar man "sina egna" mot kritisk granskning av xenofobiska eller sexistiska uttalanden.
Men det är, som bekant, långt ifrån bara Ryssland som har problem med ett sådant medieklimat.
Aleksej Sachnin
Rysk vänsteraktivist och politisk flykting i Sverige
Översättning Per Leander
USA Visselblåsare straffas drakoniskt
I the land of freedom dör inga journalister, men det händer ofta att journalister dödas när de bevakar krig som USA är inblandat i.
Som exempel kan nämnas att Nato 1999 bombade den serbiska statstelevisionen. Ett par år senare besköt man al-Jazeeras tv-station i Kabul. The Guardian International avslöjade för några år sen hur Tony Blair och George Bush på sin tid hade diskussioner om att bomba al-Jaazera ”vid behov”. 2011 bombade man en radiostation i Libyen så att tre dog och 21 skadades.
I sådana här sammanhang får ord som ”informationskrig” en egen innebörd.
Ett par hundra journalister förlorade livet åren mellan 2003 och 2011 när de rapporterade om kriget i Irak. Två av dem avrättades i den amerikansk helikopterattack som senare soldat Manning läckte om till Wikileaks. Straffet för den handlingen blev 35 års fängelse – för visselblåsaren Manning, inte för dem som utförde krigshandlingen.
Under Obamas presidentskap har den amerikanska pressfriheten halkat ner i Reportrar utan gränsers årliga ranking.
Vita husets kamp mot läckor är historiskt aggressiv, enligt Washington Posts före detta chefredaktör Leonard Downie Jr. Andra stora publicister säger samma sak: Obama vill kriminalisera det som tidigare ansågs vara visserligen besvärligt för Vita huset men ändå ett nödvändigt ont för pressfriheten.
Den som distribuerar eller publicerar information om USA:s krigsbrott får räkna med drakoniska straff. Det är därför som Julian Assange inte lämnar Ecuadors ambassad.
Av samma skäl sitter Edward Snowden fast i Moskva efter att han avslöjat att USA avlyssnar allt och alla i hela världen, inklusive mediehusen. Alla publicister verksamma i demokratiska styrda länder måste sluta upp bakom Amnestys krav att USA ska lägga ner spion-åtalet mot Snowden.
Amerikanska medier är oroade över hur pressfriheten försämras, men vad man inte talar om är all information som man inte gör journalistik av på grund av egna politiska överväganden eller av rädsla för att förlora finansiärer. Ett aktuellt exempel är Panamadokumenten; New York Times sitter på ett material som de vägrar offentliggöra. Den sortens hantering är dock inte amerikanska medier ensam om.
