Stoppat projekt mot fattigdom testades ändå
Minskade undernäring och kriminalitet i Namibia-by
TIDSKRIFT Namibia är inget fattigt land, men ojämlikt. Medan 10 procent lever i överflöd har hälften av befolkningen inte råd att äta sig mätta.
Regeringen ville hitta ett sätt att minska skillnaderna och tillsatte en utredning. Den föreslog en variant av medborgarlön, en individuell och villkorslös basinkomst för alla invånare, cirka 100 kronor i månaden fram till 60-årsdagen. De rika skulle få betala tillbaka basinkomsten via skattsedeln.
Förslaget debatterades häftigt, Världsbanken och IMF reste ragg och regeringen fick kalla fötter och lade det i byrålådan.
I marsnumret av Modern psykologi berättar Annika Larsson om hur det gick när idén ändå prövades, som pilotstudie, i en fattig by i norra Namibia, Otjivero. Två entusiaster, Dirk och Claudia Haarmann, anknutna till Evangelian Lutheran Church, genomförde det med pengar insamlade av flera ideella organisationer.
Under de två åren projektet varade, fram till 2009, sjönk andelen undernärda barn från 42 till 10 procent. Närvaron och resultaten i skolan steg. Fler kunde få igång egna små affärsrörelser, andra fick råd att åka till städerna för att söka jobb. Byborna såg inte pengarna som välgörenhet utan som ett erkännande att de var en del av samhället. Och kriminaliteten sjönk dramatiskt eftersom de inte behövde jaga på de vita jordägarnas mark.
I Otjivero känner man av hungern och passiviteten igen. Trots att Namibia skulle ha råd är det politiska och ideologiska motståndet mot basinkomst för starkt. Men idén lever.
