PUNK SLUT
Pia Bergström läser Bengt Ohlssons sataniska porträtt av den döende Johnny Ramone
Ramones var ett stilbildande punkrockband som bildades 1974 i New York, av fyra medelklasskillar som kände varann från skolan. De kallade sig alla Ramone i efternamn, blev ökända för interna bråk men turnerade nonstop i 22 år ända till 1996. De sålde inte så mycket skivor men respekten för deras egenart, deras högljudda, hetsiga spelstil och råa ljud växte med åren.
Mellan 2001 och 2004 avled tre av dem. Sångaren Joey Ramone i lymfcancer, basisten Dee Dee i en heroinöverdos och gitarristen Johnny Ramone i prostatacancer. Det är de åren som Bengt Ohlsson skildrar i sin nya roman Rekviem för John Cummings.
Läsaren får stiga in i den drygt 50-årige Johnny Ramone – som egentligen hette John Cummings – och uppleva hans insjuknande, hans ganska trista liv med lyxhustrun Linda i villan utanför Los Angeles, hans lågtemperade känslor och nedtonade, ressentimentartade minnen av det förflutna. Det låter dystert och det är det väl också, men jag sträckläser med obehagsblandad förtjusning.
Om porträttet är rättvist kan jag inte avgöra. Men det kanske inte är så viktigt. Detaljerna i miljön och namedroppandet tyder på en gedigen research men det kan likaväl tydas som fantasi och illusionskonst. Romanen är en oerhört skicklig och närmast satanisk gestaltning av en före detta rockhjälte, en döende idol som inte är särskilt sympatisk. Han är en översittare som har styrt sitt band med järnhand, ibland med våld för att disciplinera. Även efter att bandet upplösts fortsätter han att kontrollera allt: pengarna, nyutgivningarna, rättigheterna, ryktet. Inte minst sin egen image.
När Johnny Ramone håller tal under ceremonin då Ramones väljs in i rockens Hall of Fame bär han en fastklistrad peruk och läckagesäkra specialkalsonger. Att visa sig sjuk och svag är inte hans grej.
Han köper en pampig grav på kändiskyrkogården Hollywood Forever, både till sig själv och den ruinerade Dee Dee, och beställer en bronsstaty som ska göra hans egen grav till ett monument för fansen. Men cancern i kroppen, de dagliga förödmjukelserna, kukens dysfunktion, urinblåsans, tarmarnas och medvetandets kan han inte styra. De ökande smärtorna möter han utan morfin. Han står inte ut med sömnigheten och dimman.
Inlevelse är Bengt Ohlssons främsta metod som författare, en metod han finslipat i de senare romanerna. Medan inlevelsen i kvinnogestalter som i Hennes mjukaste röst, Syster och Kolka resulterade i välskrivna men konventionella romaner blev motporträttet av Hjalmar Söderbergs vämjeliga pastor Gregorius en ganska omstörtande inlevelseakt just för att läsaren hade en negativ bild, som förändrades. Ohlsson gjorde Gregorius till människa, en med pedofila böjelser, men ändå förståelig. Något liknande sker i Rekviem för John Cummings.
Denne John Cummings betraktar världen nedlåtande, är högerreaktionär och otrevlig på flera sätt. Han föraktar de flesta människor, även de andra bandmedlemmarna, för att de är hippies eller fula, knarkare eller slappt liberala. Han har särskilt svårt för Joey, som av många anses som den ende konstnärligt begåvade i gruppen.
Ändå inger Ohlssons Johnny Ramone respekt. Han tar hand om sin mamma fast hon inte tagit vidare hand om honom. Scenerna med den senila mamman och hennes små äckliga hundar är fantastiska. Han älskar sin vimsiga fru, på ett patriarkalt men beskyddande sätt. Han är en sån man som under ett krig säkert skulle vara ett bra befäl, vara obarmhärtig men föra mannarna till seger. Nu blev han i stället ledare för ett provokativt punkrockband vars raseri verkar både tidlöst och löjligt, inneslutet i sin ogenomträngliga 70-talskapsel. Men även det gänget för han till en sorts storhet.
Det finns mycket märkligt och ironiskt i den här skildringen av en åldrande ungdomsidols sista tid som gör Bengt Ohlssons berättelse till något helt annat än en devot eller nostalgisk rockbiografi.
För trots att han ger Johnny en tragisk resning får jag en känsla av att författaren har ett litet hånflin över läpparna när han låter sin skapelse hålla den hårda stilen in i det sista. Det är kanske därför som den här boken är så bra, att envigen mellan författare och objekt förblir oavgjord.
Rekviem över John Cummings kommer säkert att sälja bra även internationellt. Men änkan kommer inte att gilla den.
