Fjortispanik
Pia Bergström sträckläser Mara Lees nya roman
Salome dansade för sin styvfar Herodes som belönade henne med Johannes Döparens huvud på ett fat. Hennes unga grymhet har fascinerat många konstnärer genom tiderna. Mara Lee gör henne i romanen Salome till en intellektuellt brådmogen fjortonåring på 1980-talet.
Berättarjaget Elsa Mo, ett anagram av mytens danserska, bor med sin mamma och styvpappa i ett välbärgat villaområde i en mindre ort i Skåne. Den utåt sett välartade Elsa går i åttan och tränar klassisk balett flera gånger i veckan. Hon hör till pluggisarna, är smart, smal och kontrollerad men under de månader romanen utspelar sig förändras allt.
Hennes bästis Veronica blir allt sämre i en obotlig skelettsjukdom och deras förut så brutala förtrolighet blir skör och tvungen. En jämnårig suicidal ”fosterbror”, Johannes, har just flyttat in i villan och Elsa förväntas även mot honom uppföra sig som en stödjande syster.
Vinterns och vårens skolvardagar – övernattningar hos Veronica, musiklyssnande och disciplinerade träningar – slits nästan sönder av motstridiga och kaotiska känslor. De klibbas inte ihop av någon sorts gullig tonårstolkningsram eller 80-talsnostalgi utan läsaren sugs in i ett oformligt, ombytligt och riskfyllt nu. Lukter och aningar, avancerade sarkastiska reflektioner, ambivalensen inför en aprikosfärgad dansdräkt, poptexter, känslor av övergivenhet, ensamhet, kall nyfikenhet, begär, salighet och smärta växlar.
Elsa längtar efter pappan som aldrig ringer, hatar modern för att hon slängde ut honom, hatar Veronica för att hon ska försvinna, hatar Johannes för att modern är så svag för honom. Det värsta av allt är att den suicidale Johannes och den döende Veronika dras till varandra.
Det vackra och mycket exakta språket visar plågsamt tydligt hur olika de unga och de ”förståndiga” vuxna uppfattar samma värld, samma hem, samma händelser. När Elsa börjar umgås med de skolkamrater som hon och Veronica föraktfullt brukade kalla ”kretiner” ser föräldrarna det som normalt. Som livslust. Elsa verkar snarare följa ett slags rasande pubertal autopilot. Hon börjar hänga på Ishallen som de andra Ormbyfjortisarna, dansar utan tröja på Mirjams party, testar att bli ihop med skolans snyggaste hockeykille. Hon gillar hans våldsamhet mer än hans ömhet.
Salome är en känslig och intensiv pubertetsskildring, men också ett styltigt konstruerat och ödesdigert passionsdrama.
Romanen är mycket starkare och mer upprivande än Lees förra roman, men här finns också, precis som i Ladies (2007), för stora gester, något som är för mycket. Visst är Salome en melodram, men jag sträckläser.
