Rihannas porrighet ren politik
Medvetet revolutionär med sin vulgärsexighet
TIDSKRIFT På mitt kvällsöppna Konsum pågick häromkvällen en engagerad diskussion om Rihanna och om hon gjorde rätt när hon tog tillbaks Chris Brown. Vad tycker du, frågade tjejen i kassan som tyckte att det var helt fel. Det är väl deras sak, sa jag undvikande, jag tycker inte man kan moralisera om kärlek. På den ishalkiga vägen hem tänkte jag, fan, vad feg jag var, såklart hon är en idiot som blir ihop igen med en som misshandlat henne.
När jag läser Lidija Praizovics knivskarpa tvärtom-analys av fenomenet Rihanna, Befrielsen i att vara sajkobrud i senaste numret av tidskriften Hjärnstorm (nr 114), börjar jag fatta varför världsstjärnans persona provocerar så många.
Praizovic, som i höstas offentligt luftade sitt avund mot sina skrivskolekamrater på Biskops-Arnö för att de hade svenska författarföräldrar, medan hon fått växa upp med en serbisk städerska, är inte den som mumlar. Hon tolkar Rihannas sexuella och emotionella utspel, hennes blottade kropp och höftrörelser, trotsiga destruktivitet, hennes låtar om bejakelse av underläge och våld, som en överskridande, revolutionär och subversiv estetik. Att Rihanna är kompromisslöst vulgärsexig och ”för mycket” och ”tar sig på fittan hela tiden på konserterna” är en könspolitisk strategi.
Parizovic ser henne slänga tillbaka bilden av bad girl i våra ansikten med förnyad styrka och ”bli ännu mer porrig, trasig, oförskämd och urspårad” och ser det som en befrielseakt.
Rihanna vill inte vara peppande förebild, självständig, avsexualiserad eller avfeminiserad. Efter misshandeln var hon mer orolig för Chris än sig själv och ville skydda honom från världen därute som såg honom som monster.
Parizovics text är inte lätt att svälja, och säkert motvalls all uppbygglig feminism men när det gäller sexualitet och kärlek är ju dess teoribyggnad ganska hjälplös.
Enligt Prazovic är Rihannas S&M-utspelande texter med sin övertydlighet ett sätt att blotta och synliggöra de normaliserade (lightsadistiska) maktstrukturer som könsmaktsordningen vilar på. Liksom Jelineks pianolärarinna ser Rihanna här sin enda njutning i att mannen intar en sadistisk position i relation till henne och hon upphetsas av sin underordning: ”Feels so good being bad/ There’s no way I’m turning back/ Now the pain is my pleasure/ Cause nothing could measure” (S & M från albumet Loud 2010).
