Klimatet eller konsten är fel fråga att ställa

Aktivism som bara leder till ilska riskerar att misslyckas totalt

Letzte Generation i sin aktion på Barberinimuseet i Potsdam.

”Vi befinner oss i en klimatkatastrof, och allt ni är rädda för är tomater eller potatismos på en målning”. I söndags attackerade två aktivister från Letzte Generation en Monetmålning på Barberinimuseet i Potsdam, med potatismos. Veckan dessförinnan var det solrosor av van Gogh som doldes bakom tomatsoppa på National Gallery i London.

Just tomatens dramatiska röda färg rimmar bättre med protester kan jag tänka. Även om mos för all del också fungerar. Men varför mat?

”Vi är rädda för att vi inte kommer kunna föda våra familjer 2050”, menar Letzte Generation.

Visst, men varför konst?


För att få tillräcklig uppmärksamhet. Det är inte första gången attacker mot konstverk används som en aktivistisk metod. Förutom helt opolitiska attacker kan man minnas till exempel suffragetten Mary Richardsons attack mot Velasquez målning Rokeby Venus 1914. Där fanns en liknande idé om att skapa uppmärksamhet, men också att protestera mot konsten i sig – den exploaterande traditionen att avbilda nakna kvinnor och fylla museer med dem. Richardson nöjde sig dock inte med att kasta mat, hon högg revor i målningen.

Även attacker som syftat till att protestera mot konsten i sig får man komma ihåg: vältandet av statyer, protester mot hyllandet av ett rasistiskt förflutet.


Men här, i klimataktivisternas attacker, finns inte på ytan någon kritik mot själva konsten i sig. Det är inte som om aktivisterna protesterar mot van Gogh eller Monet.

”Det här konstverket kommer inte att vara värt något när vi måste slåss för mat”, fortsätter Letzte Generation.

Attacken står mot konsten som investering, som värdematerial, som handelsvara. I London utfördes attacken av Just Stop Oil, åtminstone delvis finansierad av Aileen Getty, arvtagerska till oljemiljoner via familjeföretaget Getty Oil. Konspirationens tisseltassel väsnas på sociala medier. Det är en false flag-operation! Utförd av fossilkapitalet för att förlöjliga klimatrörelsen! Svaret på de utropstecknen tycks vara nej. Familjeföretaget är för länge sedan sålt och för två år sedan startade Aileen Getty Climate Emergency Fund. Hon verkar trovärdig i sitt klimatengagemang.


Annars hade ju vän av konst kunnat hoppas på just förlöjligande-idén. För jag blir lite betryckt av aktivisternas självklara sätt att ställa konst och mat mot varandra. ”Vad är värt mer, konst eller livet?” frågar Just Stop Oil retoriskt. Den typen av fråga känner vi igen från livets och politikens andra domäner. Vad är värt mest, en ny opera eller ett nytt sjukhus? En författare eller en undersköterska? Sådana jämförelser är godtyckliga och försåtliga, skapar en splittring som jag tidigare trott bara högern höll på med.

Men nu är det klimataktivister som ställer det ena mot det andra. Och naturligtvis: mänskligheten är viktigast. Men aktivism som mest leder till ilska är misslyckad aktivism. Om det inte är så att den vill skapa band till den populistiska framgångsmaskinen som vill riva allt som uppfattas som kulturelitistiskt.

”När ska ni lyssna?”

Tack, men jag lyssnar hellre när aktioner riktas åt rimligare håll.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln