Sex, våld och samhällskritik
”Trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det”, sa Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk i en intervju i en schweizisk tidning 2003. Han åtalades då i hemlandet för att ha ”förolämpat turkiskheten” enligt artikel 301 i den turkiska brottsbalken.
När Elif Shafaks Bastarden från Istanbul kom ut 2007 åtalades hon enligt samma artikel. En av hennes romangestalter kallade massakern på armenier 1915 för ett folkmord. Men hon försvarade sig med att orden kom från en fiktiv gestalt och åtalet lades ner. Nya Bonnierförlaget 2244, med inriktning på ”högkvalitativ och bred” litteratur från Svarta havet har nu låtit Ing-Britt Björklund översätta den i Turkiet och flera andra länder storsäljande boken.
Shafaks roman har två hjältinnor: Armanousch är en skötsam nittonårig amerikanska med skilda föräldrar och armeniskt påbrå. Jämnåriga Asya är turkisk, en nihilistisk filosofistudent som bor med en hord excentriska kvinnliga släktingar i ett nedgånget osmanskt rikemanshus i Istanbul.
Stilen är lättsam och drastisk med mycket dialog och många utvikningar i tid och rum. Shafak drar ivrigt med läsaren inte bara till intellektuella bakgatskaféer i Istanbul utan också till hemmafruliv i Arizona och en armenisk storfamilj i Boston. Till allt det smärtsamma och bortglömda i det förflutna, tills hela det färgstarka familjepusslet lagts ut.
Idén att en författare ska representera sitt folk och sin särskilda kultur tilltalar inte alls Elif Shafak. I ett föredrag, som finns på www.ted.com, berättar hon om sin uppväxt med en ogift, välutbildad, sekulär diplomatmamma och en traditionell, muslimsk mormor som trodde på djinner och spådde i kaffesump. ”Fiktion förenar, identitetspolitik skiljer”, slår hon fast och håller fram ”historieberättande” som det bästa botemedlet mot kulturell ghettoisering.
Och visst lyckas Shafak kombinera underhållande sedesskildring med samhällskritik. I hennes bastardiska roman förenas öst och väst. Men blandningen av överdrivna typer, bitska repliker, hemlagade nationella maträtter, globalt chattande i natten, romantik, förtryck, våld och sex och ödesdigra spådomar skulle nog lämpa sig bättre som såpa. Ett melodramatiskt hollywoodstuk gör romanen inbjudande universell och det försonande syftet är gott, men någon stor litteratur är det inte.
Jag hoppas ändå att 2244 ger ut Shafaks senaste roman The Forty Rules of Love som handlar om konflikten mellan moderskap och själviskhet och lär ut sufisk kärlek som bot. Både kvinnorna i det islamska AKP som nu styr Turkiet och de sekulära kemalisternas döttrar gillar den skarpt.
