Så ska kamperna bli starkare
Vi lever i en tid av söndring, där renlärig religion och särskiljande nationalism blivit politikens reaktionära riktningsgivare. Samtidigt formerar sig radikala rörelser kring indignerad identitetspolitik och exklusiva erfarenheter, vilket försvårar breda allianser mot bestående orättvisor.
Det är därför välkommet att senaste numret av vänstertidskriften Fronesis handlar om universella anspråk som grund för progressiv politik. Avsikten är inte att smälla upplysningsflaggan i huvudet på någon eller att förneka förekomsten av olika slags förtryck, utan att utforska möjligheten till en universalism som kan förstärka och förena olika kamper. Numrets ryggrad är texter som i sitt svenska sammanhang har förbisetts eller lästs för ensidigt.
I inledningen erinras om att den postkoloniale portalgestalten Frantz Fanons kritik mot Frankrikes koloniala falskspel med revolutionens frihetsprogram inte fick honom att förkasta de universella värdena som sådana. I Jordens fördömda argumenterar han tvärtom för att 1789 års ideal måste förverkligas och utvidgas med alla till buds stående medel.
Att värdesätta universella värden är emellertid inte ett västerländskt särdrag. Sociologen Vivek Chibber menar – med den indiska subkontinenten för ögonen – att när ekonomisk och politisk makt smälter samman blir kampen för politiska rättigheter en förutsättning för att kunna tillgodose ekonomiska och fysiska behov.
Det var därför 1800-talets europeiska arbetare stred för röst- och organiseringsrätt och det är därför asiatiska arbetare i dag gör det samma. I människans mest elementära behov finns möjligheten till universalism och interkulturell organisering.
Litteraturvetaren Aijaz Ahmad visar att mycket av den sekularism och pluralism som genomsyrade självständighetskampen mot Storbritannien hade förmoderna indiska rötter. Den som blundar för denna äldre historia och - likt många postkoloniala teoretiker - i stället stirrar sig blind på kolonialismens konsekvenser bjuder stöd både åt dem som är övertygade om västerlandets moraliska överlägsenhet och konservativa krafter som förkastar varje frigörande förändring som främmande.
Här finns en förklaring till att Edwards Saids orientalismdiskussion har fått kritik inom Mellanösterns progressiva kretsar: Författarens motstånd mot en universell förståelse av världen anses undergräva all möjlighet till radikal kamp.
Fronesis ambitiösa ansats är förbunden med en hel del tungfotad begreppsbrottning. Att teori kan ha praktisk bäring bekräftas dock av ett utdrag ur The Black Jacobins, aktivisten och historiken C. L. R. James klassiska arbete om den franska kolonin Saint-Domingue. Öns slavar, vars resning födde den fria republiken Haiti, gjorde i handling den franska revolutionens ideal till sina och inspirerade samtidigt den radikala rörelsen i Frankrike att ta avstånd från slaveri och ”hudfärgens aristokrati”.
Detta är vad som får Shabane Barot att, i sin initierade introduktion till James text, formulera följande sentens: ”Universalismens möjligheter uttömdes inte av de européer som använde begreppet för att legitimera exploatering och utrensning […] utan kan tvärtom generalisera och knyta samman emancipatoriska kamper och ge dem den styrka och giltighet som krävs för förändring”.
Samtidigt lär oss den haitiska revolutionen – för att låna från filosofen Susan Buck-Morss – att uppror i namn av det universella alltid handlar om att kräva det omöjliga, eller rättare sagt det otidsenliga. Vad kunde vår tid bättre behöva?
TIDSKRIFT
» Fronesis
Nr 48-49
Det universella
