Sex och kärlek var förbjudet

Johan Heltne skriver självbiografiskt om att växa upp i Livets ord

Blev misshandlad Johan Heltnes huvudperson Jonatan var liksom han själv med i Livets ord. ”Världen utanför var inget alternativ då. Många hatade oss. Jag och flera jag kände blev misshandlade för att vi var med.”

Sex var syndigt. En svår sjukdom förväntades botas av Gud.

Johan Heltne debuterar med en roman som bygger på hans egna upplevelser i Livets ord.

”Det finns ingenting att vara rädd för” är en modig roman, där Heltne plockat erfarenheter från sitt eget liv.

Hans familj var med i Livets ord i Uppsala, och han var själv medlem från 6-års­åldern till strax över 20.

– Med tanke på sexscenerna i boken är det troligt att den inte får läsas i frikyrkliga miljöer. Förhoppningsvis skiter de unga i reglerna och läser den i alla fall, säger Johan Heltne när vi ses över en kaffe för att prata om boken.

Huvudpersonen Jonatan är i övre tonåren och har två stora konflikter inom sig. En av dem är hans förälskelse i en tjej i församlingen.

”En oerhörd skam”

– Relationer var förbjudna, kärlek och sex gav oerhörda känslor av skuld och skam. Vi var som vanliga tonåringar - man ville hitta kärleken, vara med någon och pröva sig fram. Men det var en extrem könssegregation, det tragiska blev att tjejer och killar inte umgicks alls. Ledare och föräldrar trodde det var positivt, så att vi kunde koncentrera oss på skolan.

– Väldigt få bröt mot reglerna, och ingen vågade prata om sina egentliga känslor.

Bokens Jonatan inleder en hemlig relation med Nina, trots att det ger honom svåra skuldkänslor inför Gud och församlingen.

De är skräckslagna för att bli påkomna.

– Inom Livets ord fanns ett slags angiverisystem - allt som hände kom fram till ledarna, berättar Johan Heltne.

Den andra konflikten i huvudpersonens liv är att han har epilepsi. Ibland är anfallen så svåra att han måste vårdas på sjukhus. Församlingen ber för honom och alla tycker att det är märkligt att han inte blir helad. Hans tro vacklar.

”Alla bad för mig”

Det här har Johan Helnte varit med om själv, och han lider fortfarande av epilepsin i perioder.

– Det var jobbigt när alla bad för mig, det blev så offentligt. Samtidigt gav epilepsin mig en känsla av att vara utvald, speciell.

Efter gymnasiet var Johan Heltne utbytesstudent i USA ett år. När han kom hem hade hans föräldrar gått ur församlingen, och själv försvann han också ut, lite i taget.

Är du fortfarande kristen?

– Jag är troende. De senaste åren har jag gått en del i katolska kyrkan, fast jag har inte konverterat. Jag upplever mig faktiskt som komplett förvirrad i min tro. Men i ordet tro ingår just att vara ödmjuk och inte veta, om du frågar mig.

– I Livets ord var pastorernas vilja Guds vilja. Man blev aldrig uppmuntrad att ställa frågor eller söka svar. Allt fanns redan, slutgiltigt färdigt.

Vad känner du för din tid i Livets ord i dag?

– Stor sorg, eftersom många mått dåligt långt efter att de lämnat församlingen. Några få personer var manipulerande - närmast sjukligt - men de flesta var vanliga föräldrar som ville sina barns bästa. Åren har lämnat ärr, men jag vet inte riktigt hur det påverkar mig i dag. Det svåra var att hitta någon ny form av stabilitet.

Gav de åren ändå dig något gott?

– Vänner.

Johan Heltne poängterar att ”Det finns ingenting att vara rädd för” ändå är fiktion. Och trots att han först var orolig för omgivningens reaktioner, så är han inte det längre.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln